Det kan tyckas vansinne, och anses som dårskap. Jag har kallats för en dåre förr, och orden har ärrat min en gång sköra slöja av självkonfirmation till en tjock valk, utan känsel och bestulen på sin skönhet. Innanför bedövningen ligger mitt minne och ruttnar. Jag lämnade det där, naken och ny, och bytte det mot min värdelösa mandom. Mina viljor var goda, och jag släppte taget, lyfte slöjan och gick ut. Nu finns där inget att lyfta mer. Valken ligger som en gammal arbetares hand på matbordet, trött och orubblig, dyster och torr, och ägnar sitt liv åt att vägra mig min historia.

Jag? Mina armar fick hår, min nakenhet blev kall och min tid blev en kåda som sakta stelnar där den glider ner längs mitt livs sura bark, kyld av sent oktoberregn.

Regnet faller tyst om dagen. Himlen är gräddvit och tung, som en påminnelse om ett måste, en aktion framför vilken man står likgiltig, men ändå måste utföra. Den är intetsägande idag, precis som jag. Precis som du.
Tiden och jag grälade inatt igen. Jag sa att den inte finns, men den slog ner mig igen, och slet ännu ett par timmar ur mitt unga men redan utmattade hjärta som svar. Trädgården är tyst, sånär som grenarna som i vinden spelar likt de mjukaste violiner, och lövens som lugnande virvlar som små rasslande, osynliga symbaler.

Oktober har öppnat sitt sköte och svalkar nu den stilla ångest en obarmhärtig höst bringar med sina döende löv, som glöder som brinnande hår i trädens om sommaren ståtliga kronor.

Jag har ett papper och en penna som ligger på bordet framför mig. Pennan är tung som en sten, och pappret är så blankt att ingen blyerts vill fastna. Mina tankar dansar krigsdans nånstans i mitt dunkla rum, men de vill inte visa sig. De vill inte visa sin gestalt, eller sin avsikt. De vill bara dansa, jävlas med mig, våldta min reson, och spotta på mina dikter, som ligger som osynliga skärvor kring mig och mitt liv.