Beslutet ligger som ett lågtryck i mina lungor. Det trycker i bröstet när jag andas djupt i den tidiga morgonens friska vinterkyla. Beslut bör sällan ses som rätt och fel, utan oftast snarare som nyklar till otaliga dörrar som leder till olika rum genom livets dunkla korridorer. Så min tvekan ligger inte i huruvida beslutet kommer leda till ett absolut resultat, utan tveksamheten är snarare en iskall påminnelse om relativiteten; vad skulle hänt om jag agerat annorlunda?

Evigt denna relativitet. Evigt denna relativitet, och alltid min fantastiska förmåga att hitta livets ljus i de källor som jag vet kan bränna mig svårt. Men hon var så vacker. Och hon var så varm. Och tårarna som sakta flydde från hennes guldbruna ögon var så äkta, och så svalkande i en kärleksförklarings brännande hetta.

Min tid blev kommen. Kaffet var kallt, och ljuset hade börjat smyga runt höghusens knutar i städernas stad. Och vi satt där tysta, berusade av kärlek, våldtagna av ödet och nakna inför varandras ovetande; ett ovetande om vem den andra var, samtidigt införstådda med att den sortens ovetande inte spelar någon roll i ett strypgrepp av känslornas härdade nävar.

Jag kysste henne varsamt och höll hennes hand, den var len och varm, min var torr och kall. Min andra hand var begraven djupt in i hennes tjocka, gyllene nackhår. Där ville jag sitta, där ville jag stanna. Jag skulle släcka min törst med hennes tårar, och mätta min hunger med saliv, och om natten ville jag vila på hennes nakna bröst, jag skulle värma mig där, jag skulle älska henne där.

Hennes högra kind tog farväl av min läpp, där jag kysste henne en sista gång. Och vi sög blicken ur varandras sömniga ögon, och kunde känna tidens dimma tätna i dunklet. Jag reste mig upp på vackliga ben, men föll direkt tillbaka i hennes famn. Vi höll så hårt, och trotsade tiden, den var inget mer just då, än en iskall bödel, redo att döda oskulden självt. Jag viskade något, enbart för henne, och hon viskade något tillbaka, enbart för mig. Och jag log av smärta, och tog ett steg bakåt. Jag vände mig om och tog det första steget, det första steget mot världen, världen utanför, världen bortom, världen förklädd till en längtan av en kyss jag en gång fick, och aldrig kommer att glömma.