Det började falla ett stilla regn över staden. En åsna i frack och uppfällt paraply stod och sörjde sina sista sekiner som gått åt för blott en liten stund sedan inne på ett vattenhål på Randiga gatan 46. Åsnan hade tillbringat några härliga år i en öken till stad. En morgon när den som vanligt stod på höftkammen och spejade ner i vågdalen så kom där en karavan av sniglar ringlande fram på led. Men det är också en helt annan historia. Den om sniglarna. Kanske kommer det något att läsa om dessa sniglar i någon historiebok någon gång och kanske inte. Ledarsnigeln var inte påtagligt förtjust i sand. Den tyckte bättre om släta underlag eller gräs och jord. Sand var att begära litet för mycket av just sniglar. Att sanden gick i vågor gjorde sniglarna sjösjuka och några tabletter mot just sjösjuka var det ingen som hade med sig den här gången eftersom just denna sändning av mediciner fastnat i tullen.
Åsnan kunde för sitt liv inte förstå att sekiner kunde rinna som sand mellan fingrarna en kväll ute på stan när just kvällen tillbringats inomhus och det enda som kostat något var det som runnit ned genom strupen och detta något hade definitivt inte varit sand. Åsnan kände med hoven innanför kragen, så trångt den satt. Den kände sig närapå som en hel öken i halsen och undrade var den skulle kunna få mer valuta ifrån att gå in för på någon bar och få än mer fukta strupen. Om detta och en massa annat kan du kanske läsa om i någon gratistidning. Men just här och nu skall det handla om giraffers syn på alldagliga ting som guld och safirer.


Näst intill läskig fortsättning i del 10, av Flugan.