Den unkna luften låg som en dimma i rummet. Fönstren var övertäckta med tygstycken som var så trasiga att det krävdes flera lager för att hålla solljuset ute. Det enda ljuset i rummet kom istället från en taffligt uppsatt taklampa vars solkiga skärm kastade långa skuggor över de kala väggarna. Jag satt nedsjunken i en trasig, smutsig och illaluktande fåtölj som var allt annat än bekväm. Jag satt med huvudet lutat bakåt och armarna tungt vilandes mot armstöden. Framför mig stod ett litet slitet bord vars svarta färg på flera ställen lystes igenom av det underliggande träet. Bordet pryddes även av flertalet brännmärken från slarvigt släckta cigaretter och nedbrunna ljus.

På andra sidan det hårt åtgångna bordet satt Nelly. Hon satt bakåtlutad med tummen mot läppen och förde långsamt nageln fram och tillbaka över ojämnheterna i sin högra framtand. Hennes matta, ovårdade hår stripade sig över hennes bleka och på många ställen missfärgade ansikte. Det gånga året hade gått hårt åt henne och jag hade med förfäran kunnat följa hur hennes skönhet hade runnit ifrån henne. Det enda i hennes person som var oförstört var smycket som hängde runt hennes hals. Jag hade flera gånger försökt övertala henne att pantsätta det men hon hade vägrat, vilket jag just nu var tacksam för, för smycket framkallade minnen av hur vacker hon hade varit första gången jag träffade henne. Hon hade trollbundit mig med sitt hjärtliga skratt och sitt gudabenådade leende, men det var sällan jag såg henne le nu för tiden och de gånger jag hörde henne skratta lät det konstgjort och mekaniskt.

I den tredje stolen som stod uppställd runt det lilla bordet satt Zander. Stolen han satt i var om möjlig än mer sliten än honom själv. Den saknade ett av sina ben och stöddes istället upp av en trasig högtalare. Zander satt framåtlutad med armarna vilandes på låren och hans rygg hade en nästan onaturlig böjning. Hans sittställning såg inte direkt bekväm ut men det verkade inte bekomma honom för han hade suttit så i en timme nu. Han bar ett par fläckiga jeans och en t-shirt som inte hade tvättats på evigheter. Han snurrade maniskt en tändare mellan sina såriga händer. Ibland stannade han upp och drog tummen några gånger över tändhjulet så att det slog gnistor som lämnade små tunna rökslingor efter sig som han följde med blicken tills de suddades ut och försvann, sedan fortsatte han att snurra tändaren varv efter varv.

Borta vid dörren satt den nyaste medlemmen i vårt sorgliga sällskap. Vi träffade honom för första gången för ett par månader sedan. Han var väldigt fåordig och när han väl pratade så var det med så komplicerade formuleringar att det knappt gick att förstå honom, men trots det, eller kanske just därför, hade vi tagit honom till oss och han hade snabbt blivit en i gänget. Han kallade sig själv för Mick men jag var osäker på om det var hans riktiga namn, jag hade aldrig haft tillfälle att fråga och egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket. Han satt lutad mot väggen och flackade med sin frånvarande blick medan han lät sina smutsiga och sönderbitna naglar glida upp och ner längs sin kind, och trots att jag satt i andra änden av rummet kunde jag tydligt höra det torra knastret från hans skäggstubb. Han vred på huvudet och tittade på mig, hans ögon var så tomma att det var som att titta in i en väg. Min blick vandrade efter en stund vidare genom rummet och fastnade på bokhyllan som stod bredvid Mick. Den innehöll mest gamla tidningar och gulnade pocketböcker, frånsett den översta hyllan som var fylld med gamla trasiga prydnadssaker. Jag gissade att de inte hade placerats där för att pryda utan snarare som en sista anhalt på deras resa mot soporna. Min blick fastnat på en kantstött träfigur som med ett känslolöst ansikte och en likgiltig blick stirrade på mig. Jag tyckte mig kända igen hans ansikte, det påminde om mitt eget. När jag tittade närmare kunde jag även uttyda Nelly, Zander och Micks ansikten bland figurerna och deras blickar var lika innehållslösa som min.