Det står en vänlig gubbe

med rosor i en korg.

Han skänker dem till folk, som går förbi

och någon frågar varför

och någon stannar upp

men många ser det blott som slöseri.

När skymningstiden nalkas

och rosorna är slut

då står han ensam med sin tomma korg.

Och den som tittar noga

ser då hans glada grin

som en grimas som skvallrar om en sorg.

Ty rosorna han offrat

har varit ett försök

att bryta med en plågsam ensamhet.

Nu ligger torget öde

och rosorna är slut

Men han fick korgen. Ej gemensamhet.

Jag ömkar denne kille.

Ingen visste vad han ville.