Jag visste sedan länge
att han var mycket sjuk
men ändå var hans hand i min
nu oförmodat mjuk.
-o-
Han log mot mig och talade
med tyst men hoppfull röst
och blicken i hans ögon
bjöd både stöd och tröst.
-o-
Han sa ”Min tid är utmätt,
det har jag nog förstått.
Det får jag acceptera
men jag har inte brått!
-o-
Jag känner mig försonad,
jag känner mig beredd.
Och jag kan säga ärligt
att jag är inte rädd.
-o-
Jag lärt mig se på Döden
som vore det en vän
jag väntar mig besök av
men inte riktigt än.
-o-
Nu ser jag faktiskt fram
mot varenda nyfödd dag
och fyller den, så gott jag kan
med glädje och behag.
-o-
Jag äter gott, jag dricker gott
och läser poesi
och fångas av de budskap
som jag kan se däri."
-o-
Han kramade min hand igen
och sa: ”nu skall du gå”!
Jag lovade att titta in
en stund dagen därpå.
-o-
Då var han redan borta.
Hans bädd var inte där,
men lämnat på hans nattbord
jag fann ett vitt kuvert.
-o-
I detta låg ett budskap:
”Hur tackar man en vän
som skall gå samma vägar
men ej på länge än.’
-o-
I lådan på mitt nattbord finns
en bok som nu är din.”
Jag öppnade den tyst och fann
ett verk av Nils Ferlin.
-o-
”En döddansares visor”!
Först blev jag lite matt
men kände samtidigt en lust
att brista ut i skratt.
-o-
Hans bokval gjorde att jag
blev vemodig, men glad.
Han hade skrivit ner nånting
på bokens försättsblad.
-o-
”En döddansare? Knappast!
Det är du långt ifrån.
Min gåva är ett hjärtligt tack
för alla skratt, min son.”