Ibland går det dagar utan att jag
ägnar kyssar och smek en enda tanke.
Än mindre sexuella lekar.
Jag stänger väl av för att inte bli tokig
av längtan och saknad efter en hemlig
liten vän att som hålla i hand.

Någon att prata och skoja med.
Ha så där litet blygt trevande,
men ändå till slut alltmera uppsluppet och
avslappnat.

Ändå euforiskt och i en känsla av
att världen står i brand och det enda
som kan släcka den elden är ett du och ett jag
med vår kärleks intensiva lekar ute och inne.
Utanför oss själva och inuti varandra.

Det jag tycker är värst med förhållanden
är om och när det går i stå eller utvecklas
till alla negativa sidors framkrypande.

Då svartsjuka och ägandekänslor
kommer i dagen. Att bli kontrollerad,
manipulerad, hjärntvättad. Inklämd i ett fack.
Styrd som en robot eller behandlad som ett barn.
Att inges känslan av att vara absolut ofri.
Försedd med bojor.
Sådant dödar kärlekens själ.

Kontroll är väl ändå till för att tappas,
ungefär som förälskelse verkar den vara till
för att uppgå i det blå.

Likt en svag rök från den dödsdömdes sista
måltids värmeljus på den läckert dukade brickan.
Där lågan dör i en sista flämtning,
kring en nyss så styv och klart brinnande veke.