Jag skrek.
Rakt ut och ordlöst.
Ingen hörde.
Felet var att jag sedan började gräva i orden,
deras ord.
Det ena missförståndet gav det andra.

Så nu sitter jag här: Gardinstång

Ibland viftar jag till gardinerna
lite grann.

Himlen ser jag endast
i allas ögon när de ser mot ljuset

- ja, det är som poesi -

och i blanka skålar
som lyfts fram till fest.