Uppmärksamhet är inget för mig. Jag trivs med att vara hon som ser på, står i bakgrunden och betraktar alla på avstånd. Hon som ler övertygande och aldrig öppnar för omvärlden när det knackar på skalet. Någon bankar sin knytnäve mot hennes skal, men hon låtsas som att hon inte är hemma. Istället är det hon som ger goda råd åt vänner i nöd. Hon som är axeln som hennes vänner kan gråta mot och hon som håller för ögonen på sina föräldrar när de visar hemska bilder i nyheterna på tv. Medan hon själv ler övertygande för hon har inga sorger eller svagheter. Hon är en figur i bakgrunden.