Ett stort och berest skepp leds på det öppna vattnet.

Skeppet med de vita seglen fördes framåt, sakta men rörande.
Utan destination blåste hoppet skeppet framåt, över havet.
Blått vatten, blåare vatten och grönt vatten ledde skepparen
genom den hägrande farleden.

Den mäktiga skeppsmasten såg sådant som ingen annan
ombord på skeppet såg, ett allseende öga sällan skådat,
och få valde att öppna det.

Skepparens dröm om livet tycktes vara inviter och utflykter.
Havet blåste omkull den dagdrömmande skepparen, ingen storm starkare
än den som nalkas. Allt tycktes vara en enda stor prövning där fiskmåsen
var den enda som överlevde och som lyckades bibehålla livets status quo.

Skeppet var en begränsning, ett koppel lindat kring foten och skepparens frihet som människa inskränktes av beslutet och den enda som såg förfallet var måsen.
Tänka sig att en så oansenlig varelse kunde ha så pass stor makt över något, en möjlighet, och att blunda för det.

Skepparen led av valet att stanna kvar ombord på skeppet, men valet var självklart. När bara en dörr stod öppen hade han inte mycket till val, plankan.