Jenny, min så kallade ”syster”, är ingen person som jag skulle vilja säga att jag är stolt över. Om sanningen ska fram skäms jag för att behöva ha henne som storasyster och det är ingen lögn. Varje gång jag träffar henne vill jag bara bort från henne, slippa vara i närheten av henne Många tycker att det är tragiskt att det är så eftersom att hon är min syster, och det kanske det är. Men i det här fallet har hon bara sig själv att skylla.

Ingen människa är perfekt och det är inte heller Jenny. Hon gjorde misstaget att hoppa av skolan för att sedan strula till sitt liv så pass mycket att kronofogden fick ingripa. Och Jenny påstår ju hela tiden att hon älskar mig så mycket, men vart fanns hon då när jag fyllde 18 år? Vart fanns hon när jag tog studenten, den viktigaste dagen i mitt liv som hon hade lovat att komma på? Inte ens när jag fyllde 20 år fanns hon där.
Men det största problemet med Jenny är att hon tror att hon kan styra och bestämma över mig. Ett exempel är det som hände för två år sedan, sommaren efter min student.

Jenny var uppe och hälsade på tillsammans med Emmy, min systerdotter. Jag var fortfarande arg på henne att för att hon inte hade kommit till min student trots att hon hade lovat, men när hon frågade om vi skulle hitta på någonting, bara hon och jag, beslöt jag mig för att ge henne en ny chans.
Till en början gick det bra. Vi gick på bio och såg en film som jag inte kommer ihåg namnet på. Men efteråt berättade hon att vi skulle åka till en kille som jag inte visste vem det var, utan att diskutera det med mig. Det var redan bestämt, och jag hade ingen tala om saken. Och jag konfronterade henne, sa att jag inte ville åka till någon främling som jag inte visste vem det var. Jag sa också att jag tyckte att det var fel av henne att inte diskutera det med mig innan och då började vi bråka.
”Men stå där då!” Fräste hon och gick sin väg.
Eftersom att hon ofta brukade göra så när jag var liten och då vi bråkade visade hon, genom att gå därifrån, att hon väntade sig att jag skulle göra som jag gjorde när jag var liten – springa efter henne. Men det gjorde jag inte.

Problemet med Jenny är att hon har ett kontrollbehov. Om hon inte får som hon vill blir hon sur och beter sig som ett barn, trots sin ålder på 36 år. Försöker jag prata med henne om det, som en vuxen till en annan, lyssnar hon inte. Inte ens mamma lyssnar hon på. Så man undrar ju när hon ska växa upp och inse sanningen. Man kan inte styra och bestämma över andra hur som helst.