När vintern stjäl dagsljuset och värmen blir till isande kyla. Solen som inte längre når fram med sina strålar för att värma oss och träden som står kala och mörka. Att känna Honom lägga armen om mig, att känna doften av Honom när jag lutar mitt huvud mot Hans bröstkorg. Hör Honom fråga om jag fryser, erbjuder mig att få låna Hans halsduk.
När jag tittar upp och ser Hans bruna ögon, de mjuka läpparna som inbjuder till kyssar. När jag svarar på Hans fråga med att skaka på huvudet och leendet som leker på Hans läppar, som ger ifrån sig en värme som sprider sig likt en löpande eld inom mig. Tystnaden som är så påtaglig, när ord inte behövs. När två händer är sammanflätade och passar så bra ihop.

När ingen morgonsol sträcker sig in genom fönstret, när morgonen är så mörk att vem som helst skulle kunna bli mörkrädd. När jag vaknar och ser Honom ligga på rygg bredvid mig, och andetagen som är så stilla att de knappt hörs. Den blottade bröstkorgen som rör sig upp och ner, och huden som känns så brinnande het när jag försiktigt följer formen av Hans nyckelben med mina fingrar.
Synen av när Han öppnar sina ögon och vänder på huvudet för att se på mig, den mjuka, hesa rösten som säger:
”God morgon.”
Leendet som växer fram i mitt ansikte, den obeskrivliga känslan av ömhet som får alla mina sinnen att vakna till liv. Mitt hjärta som bankar hejdlöst innanför mitt bröst, min själ som nästan flyger, med vingar som Han har gett mig. Ensamheten som inte längre har något tag om mig, en helt ny syn på det som kallas för kärlek. Att ligga där bredvid och se in i Hans perfekta ögon, att bara vara en betydelsefull person för ett ögonblick. Känna när Han drar mig mot sig, kysser så där passionerat som bara Han kan, en stunds känsla av förnyad styrka och allt som betyder något är nuet, Han och jag, liggandes så där tätt intill den där tysta, mörka vintermorgonen.