Om jag inte
var den jag
är skulle även

jag låta tystnaden
tala, den är
sannerligen underskattad som

språkrör. Men jag
har ett ansikte
och i det

ansiktet finns det
en mun och
ett par ögon.

Både ögonen och
munnen vet inte
när det är

dags att låta
maten tysta mun,
det är därför

även blickar kan
verka så talande
när maten dukas

fram på bordet
och det är
dags att bänka

sig runtom. Då
tändas åter ljusen
i våra rum.