När jag stänger mina ögon flimrar fäger förbi i mörkret,

ljusblixtar jagar efter oformliga skuggor i vaninnesfart.

Ibland räcker dygnets alla timmar inte till att leva på,

alla måsten dränker mig nästan i ett förtvivlans hav.

Kämpar för lugn och att komma upp till ytan och andas,

solen värmer mitt ansikte, lugnar min andning.

Stulna ögonblick av sysslolöshet känns som ett brott,

allt annat pockar ständigt på uppmärksamhet.

Vad är egentligen bättre, ett kaos som kväver

eller stillhet som långsamt driver en galen?

Två extremer som sällan möts i dimman,

ibland är det som olja på vågorna, oförenligt.

En varm bris som bär med frisk blomdoft och havsluft

lyfter mitt hår, smeker min hals som en älskares hand.

Några djupa andetag innan jag dyker under ytan igen,

jag ska nog vinna den här kampen, som varje annan gång.