Olga och Nicklas sitter och dinglar med benen över ett hustak från femtonde våningen på ett hus i Flemingsberg en tidig morgon i maj 2002. Det faller ett lätt duggregn, fåglarna kvittrar långt nedanför dem och solen håller på att bryta fram genom de nästan svartblå molnen ur vilka det då och då sänds ut ljungande blixtar ned mot de stackars rädda människorna. Olag och Nicklas är dock något för unga för att känna en sådan vuxen känsla. Plötslig utbrister Olga, sedan de för en stund suttit och gnolat på några barnvisor tillsammans.
-Du. Den där \'Ekorrn satt i granen\' är egentligen rätt sexistisk.
-Va?
-Jo, jag sa att...
-Ja, jag hörde det. Men jag fattar inte...
-Nej, jag kan förstå det. Det är ju självklart att det är en kille, den där ekorren.
-Är det? Jag tycker inte...
-Jomen, tänk bara på mors lilla Olle...
-Han är ju en människa. Ekorren är ju...
-Jo, men jag tycker det ofta är en kille det handlar om i visorna. Oavsett om det är djur eller människor det handlar om. Och i ekorrn satt i granen sjunger man ju faktiskt \'och då fick han så bråttom\'...
-Kan ju lika bra vara \'och då fick den så bråttom\'. Menar du verkligen att den som skrev den där sången...
-Så klart att jag menar det. Han skalar kottar. Det är förstås en symbolisk handling. Det handlar förstås om att han sexar med en honkorre...
-Skalar kottar låter ju mer som en honkorre som snaskar kotte, i så fall.
-Det är ju det jag säger, det är en sexistisk visa.
En blixt lyser upp himlen. Den här var mycket närmare än de föregående.
Ännu en serie blixtar, varav en av dem träffar precis mitt emellan de två samtalande ungdomarna. När en plåtslagare kommer upp på taket två månader senare hittar han de två ungdomarnas skelett som sitter med benen över takkanten. De är alldeles svartbrända och sitter som om de blivit träffade av blixten i en sorts fruset ögonblick i tiden.