Natten var över. Gryningen hade bestigit horisonten och bländade världens vidgade pupiller. En ny dag hade anlänt, och än en gång verkade ljuset gömma mörkrets synder, gömma dem väl.

Jessica såg inte hur solen steg över himlen och drog sitt lass av gryningsljus med sig över återstoden av dagen. Det var en dag som – lovade meteorologerna, med handen på hjärtat – skulle bli helt underbar:

19º C, solsken, knappt ett moln på det klarblåa himlavalvet – våren var på väg! Äntligen!

Men våren var inte på väg hos Jessica. Hos henne var det bara regn.

Badrummet hade fyllts av ångande vatten. Hon hade haft på varmvattnet ända sedan hon kommit hem till Jonathan, och hon undrade svagt hur länge det skulle kunna fortsätta vara varmt. Men ångan svepte tag i tanken och förde bort den i sin tjocka dimma. Hon skulle fortsätta sitta under vattenfallet även efter att det kylts av. Kanske skulle det kalla vattnet kunna skölja bort smutsen på ett sätt som det brännande heta inte kunde. Kanske inte. Hon skulle få se.

Och när vattnet tagit slut, skulle hennes tårar ändå fortsätta flöda och rinna nedför hennes kinder, axlar, lår. De skulle inte tvätta bort den känsla av avsky inför vad som befann sig inne i hennes kropp, men de var heta och de skulle kanske hålla henne varm nu när hon var så kall och frös så, så mycket.

”Jessica?”

Jonathans röst.

Hon orkade inte svara, orkade inte lyssna. Hon plockade upp och kastade en tvålbit mot dörren. Kollisionen genererade endast ett milt läte som under andra omständigheter skulle kunna ha förväxlas med en försiktig knackning.

Men Jonathan visste att det inte var en knackning.

~

Han backade bort från den låsta badrumsdörren. Han ville så gärna hjälpa Jessica, men visste inte hur. Han antog att det kanske inte fanns något sätt att hjälpa henne, inte ännu. Kanske behövde hon den här tiden själv…eller kanske behövde hon sällskap. Om det var fallet, skulle Jonathan inte kunna förlåta sig själv för att ha backat bort. Men just i det ögonblicket verkade det vara det enda som han kunde göra. Senare skulle hon öppna dörren och släppa in honom. Och om hon inte gjorde det, skulle han låsa upp den själv; det fanns sätt.

Genom sitt fönster såg han parken. Han visste att det skulle ta lång tid innan han kunde vandra där igen. Han visste inte om han skulle kunna göra det mer överhuvudtaget. Han gick fram till fönstret där han släppte ned persiennerna och drog för gardinerna. Men solens första strålar trängde fortfarande igenom. De verkade håna honom genom att påstå att det här var en dag som alla andra. Som igår för honom och Jessica, som idag var för hans granne, och som i morgon skulle vara för en butiksinnehavare i Hammarby, Västerås. Som det skulle vara för någon kvinna i Göteborg…tio barn i Malmö…det lilla samhället Tullinge ungefär tjugo minuter ifrån världens vackraste huvudstad.

En matt viskning kunde anas från badrummet, om man verkligen ansträngde sig: Jessicas svaga stämma. Hennes röst var inte stark nog att skrika, utan en viskning var det enda som hon lyckades forcera ut ur sin strupe. Hon försökte ropa efter lite kärlek, lite ömhet, något bra och tryggt i en värld som efter fyra mäns härjningar verkade så hemskt kall och overklig. En värld där det kändes som om hon i varje andetag drog in förtärande eld. Hon vågade inte röra sig, för vid varje rörelse flammade hennes lår till med en glöd som hon visste aldrig skulle försvinna, och som alltid skulle föra hennes tankar tillbaka till männen.

Hon visste att hennes liv var förstört.

Men en viskning, även en efter hjälp, är svag. Och Jonathan hörde den inte.

Jonathan hade trott att han inte kunde må sämre än han gjort när Jessica stapplat genom hans ytterdörr, gråtande och med kläderna hastigt och slarvigt virade runt sin kropp i ett fruktlöst försök att skyla sin nakenhet, sin utsatthet.

Men så frammanade hans inre en bild av Jessica i duschen. Den trädde fram med obönhörlig kraft i hans redan sargade sinne, och plötsligt visste han utan någon som helst tvekan att det var precis så hon såg ut i hans badrum. Hur hon skulle se ut länge.

Med armarna hårt lindade kring tätt sammanpressade lår, huvudet nedsänkt mot våta knän, och håret fastklibbat över ryggen, axlarna, benen – grät hon. Bilden simmade upp i hans huvud, och han ville plötsligt bara skrika. Han ville skrika och slå sönder saker, släppa lös de stormar som verkade rasa innanför hans tinningar, och dämpa alla vågor av inre smärta som dundrade in mot hans hjärta och verkade erodera det tills enbart en skugga av dess livsuppehållande puls kvarstod under en förrädiskt lugn yta.

Han kunde höra hur vattnet slutade rinna i badrummet. Forsandet som tidigare dolt Jessicas snyftningar avtog, och nu verkade hans lägenhet eka av ljudet av hennes sorg och förtvivlan. Snyftningarna och snörvlingarna trängde genom badrumsdörren.

KLICK!

Dörren till badrummet öppnades. Jessica kom ut, vinglande, ena handen hållandes krampaktigt i dörrkarmen för att hon inte skulle falla…den andra hade hon fört ned till skrevet, som för att dölja det sår som aldrig skulle läka. När Jonathan såg på henne såg han en förstörd kvinna. Hon hade ont, fysiskt ont, det märktes direkt; men i hennes ansikte såg han hur mycket mer av henne som hade skadats; och i hennes ögon såg han hur mycket av henne som hade dött.

”Jon-Jonathan…?”

I det ögonblicket när hon kom ut och bad om hans stöd, försvann alla tankar på vad som var rätt och allt i världen som var fel. Allt annat än Jessica försvann när hon såg upp på honom med de där desperata ögonen och bildade hans namn med läpparna, när hon ljudlöst viskade efter honom och allt som bara han kunde göra och ge.

Han skyndade till hennes sida och fångade henne just som hennes ben började svikta. Han bar henne till soffan i vardagsrummet, och när han lade ned henne upptäckte han att hon hade somnat. Eller, kanske troligare, försvunnit ned i någon slags utmattad medvetslöshet.

Hennes kinder var röda av fällda tårar, och hennes ögon lovade ytterligare tårar när hon vaknade...men för tillfället sov hon. Jonathan hoppades att hon för åtminstone några timmar hade frid. Men av de oroliga ljud hon gjorde i sin sömn att döma, tvivlade han på att hon funnit någon ro där. Och om inte där – var?

Där hon låg på soffan brände ett minne obönhörligt fram i Jonathans inre. Det handlade om den första tiden med Jessica, då han precis börjat lära känna henne. Hon hade sovit över hos honom en gång, första gången, och minnet var av hur hon för allra första gången hade somnat bredvid honom. Hon hade försvunnit till det där förlovade landet som han nu innerligen hoppades att hon återigen skulle finna. Det hade inte försiggått något barnförbjudet den gången – hon hade sovit i ett annat rum; Jonathans brors – men hon hade somnat. Ögonen hade stängts för vad kändes som en evighet, men som Jessica hade påstått endast varit några sekunder. Hon hade inte alls somnat, hör du det, Jonathan? Jag somnade inte, lovar, var vaken hela tiden. Jag vilade bara (gäsp) ögonen lite.

Men hon hade somnat, och det var det som han nu mindes. Innanför hans tinning dunkade bilden av henne våldsamt klart. Och vad Jessica än påstod, hade hennes ögon varit slutna tillräckligt länge för att hon inte bara kunde ha ”vilat ögonen lite”.

Han log; inte lyckligt, men det var ett leende.

Hennes ögonfransar hade böjt sig beskyddande över hennes ögon, som om de var Hennes Majestäts vakter och lovade att dessa söta små havsblåa ögon som nu stod under deras beskydd aldrig skulle behöva utsättas för någon ondska, aldrig skulle få se någon orättvisa, eller få uppleva någon av världens grymheter så länge de fanns där, för alltid beskyddande. Det han såg under den där av honom kallade evigheten, var droppar av lycka, hängande i ögonfransarna. Nu hängde endast tårar i dem, och Jonathan insåg att drottningens garde inte stått upp riktigt så sant som de under de där evigheterna/sekunderna gett sken av att försäkra. En tår föll ned från en av fransarna, landade på hennes kind och rann sakta ned mot hennes läppar.

Minnet forsatte, plågsamt.

Under det där ögonblicket (för det var det – endast ett ögonblink – vare sig det var en evighet eller en sekund. Han hade hållit ögonen öppna under hela skeendet, fixerade vid Jessica och hennes absoluta skönhet) hade han lagt märket till tusentals detaljer, och varje enskild del hade gjort Jessica till världen vackraste kvinna i hans ögon. Han hade lagt märket till hur hennes hår hade fallit ned över hennes ansikte, hemlighetsfullt döljande delar av det; hennes haka hade varit lutad svagt uppåt i en gest som, vid vaket tillstånd, skulle setts som aningen högmodigt, men som i hennes oskyldiga sömn bara såg så oerhört sött ut; han hade lagt märket till hennes läppar, som särats något för att tillåta luften att dras in i hennes tysta andetag: ett och två och ett till;

och det var då han insåg att han älskade henne.

Det var när hon sov och han fick tid att tänka efter, som alla känslor kom stormande fram ur sina gömställen och överväldigade honom. I det där ögonblicket då hon sov och endast den nakna oskyldigheten syntes i hennes ansikte – då hade Jonathan insett precis hur mycket hon betydde för honom. När han såg hennes aningen särade läppar hade han vetat att han ville kyssa henne – att han måste göra det, för hennes kyssar ersatte i just det ögonblicket behovet av syre i hans lungor. När han såg hennes slutna ögon krönta med löften om oändlig lycka, insåg han att han ville dela den lyckan med henne, och vara bland dem som bringade henne den.

All glans som fanns i världen, fanns i Jessicas ögon.

Jonathan undslapp ett svagt, hjälplöst kvidande – det var litet, men var samtidigt en bekännelse över allt han i det ögonblicket kände. Han kände sig själsligt dränerad, och kunde inte ens vagt föreställa sig hur det nu måste kännas för Jessica. Och med det som sista tanke alltmedan gryningsljuset försökte tränga genom de förtäckta fönstren, somnade även han.

Även i Jonathans sömn härjade mardrömmar.

Skillnaden var att hans till slut skulle avta i styrka för att sedan försvinna helt.

Nej, Jessicas drömmar var inte fyllda med den frid som Jonathan önskat henne, men de mätte inte heller upp till den fruktansvärda nivå som hennes vakna tid nådde. Nej, de var inte fridfulla, men de var den frid hon fick.

Medan resten av världen nu skulle fortsätta med sitt liv i solens värmande sken, skulle Jessicas liv levas i det mörkaste av natten. Hon hade tidigare älskat solskenet som om det varit hennes eget barn, men orkade nu inte längre gå ut i ljuset. Skulle hon det, skulle hon utan några döljande skuggor behöva se den värld där hennes innersta hade rivits sönder, lämnats sårad. Endast i nattens svarta djup låg synderna hon utsatts för osynliga. Det betydde inte att de inte längre fanns, men hon behövde inte möta dem under de dygnets sista timmar; åh, vilket lättnad det var.

Men till och med i natten vägrade ljuset släppa taget om henne. Som ett brott mot nattens hemliga löften steg månen högt över träden, skyarna, henne, i sitt gulvita hån av solen. Den var en tjuv, som stal solens sken och återspeglade det i sitt vridna leende. I solen fanns bara rent ljus; i månen fanns även den där så ofta sedda gubben, grinande. Morgonsolen hade för Jessica tidigare stigit med löften om ännu än dag där absolut obestridbar lycka inte bara kunde men även skulle finnas. Dess glödande klot hade alltid varit en källa av hopp för henne. Men när nu gryningen kom, skulle hon vandra utan hopp; hon skulle för alltid vandra i gryningens skugga.