Ordet ’shalom’ betyder ”god dag” och ”adjö” men framför allt betyder det ”fred”, vilket de människor jag träffar i Israel ständigt framhåller.
För människorna här vill ingenting annat än fred och avspänning.
Men det politiskt möjliga är, som på så många håll i världen, en helt annan sak

Det Heliga Landet.
Det lilla sargade landet vid Medelhavets sydöstra del, som rymmer så mycket av mytiska berättelser och verklig historia, Fyllt av geografiska namn som erinrar om barndomens kristendomslektioner och redan som liten drömde jag om att en gång få se de sägenomspunna platserna där så mycket av mänsklighetens historia skapades.
När chansen slutligen uppenbarade sig, i form av en inbjudan från den israeliska turistmyndigheten, frågade både familj och vänner om jag verkligen skulle resa. ”Är det tryggt?”, frågade de.
En befogad fråga, men faktum är att det just nu råder ett lugn som gör att objektiva bedömare anser det ofarligt för turister att besöka Israel.

Under en vecka tillhör jag
en grupp på fyra skribenter som inbjudits för att besöka det historiska Israel. Lena och Sune kommer från Västerås, Elin är en frilansare från Hamar i Norge. Vår guide visar sig vara från Danmark och heta Birgit.
Birgit bor i Isreal sedan 1976 tillsammans med sin make Reuven som är en av dem som undkom med livet från andra världskrigets koncentrationsläger.
Hon är en livlig kvinna med en kunskap som tycks outtömlig och en underbart förlåtande humor

Tel Aviv, vår första anhalt
är en stad som är bara drygt hundra år gammal men gör ändå skäl för benämningen ”historisk”. Som en stad i staden ligger nämligen antikens Jaffa som enligt legenden fått namn efter Noas son, Jafet.
På Kung Salomos tid var Jaffa en viktig hamn där fartygen lossade virke som skulle användas vid byggandet av Jerusalems tempel.
Idag är den pietetsfullt restaurerade staden säte för en konstnärskoloni som är en god representant för nutida israelisk konst. Vi besöker världsberömda Ilana Goor Museum som dels visar prov på Ilana Goors eget konstnärskap men också verk av ett flertal andra konstnärer.

Ilana Goor Museet liknar inget
jag tidigare sett. Bland många fantastiska skulpturer minns jag särskilt en komposition kallad ”Efter måltiden”. På ett bord som i form och storlek erinrar om det bord vid vilket Jesus och hans lärjungar avåt den sista måltiden, har konstnären komponerat ett verk som erinrar både om detta och om mänsklig överkonsumtion
Ett märkligt konstverk och inte så lite skrämmande.

Tel Aviv ligger direkt vid Medelhavet
vilket gör staden till ett självklart badresemål för många besökare i Israel.
Men Tel Aviv har mycket övrigt att erbjuda. Loppmarknader, matmarknader, klädmarknader, nattklubbar och ett mycket rikt kulturliv kan förleda en bekväm turist att stanna länge i Tel Aviv.
”Den Vita Staden” med dess koncentration av byggnader i Bauhaus-arkitektur är både intressant och vacker. Den är en av de fem platser i Israel som finns med på Unescos Världsarvslista.
Vi kommer att besöka ytterligare två av dem och även Jerusalem, som ju är en politiskt delad stad och därför av Unesco inte betraktas som Israels världsarv.

Redan nästa dag får vi uppleva
det andra världsarvet, den så kallade ”Rökelsevägen”. Vår chaufför, som heter Nachson, hämtar oss redan klockan halv åtta för en färd genom Negevöknen.
Norska Elin har kvällen innan beslutat att vi skall ha jordgubbar med på resan och Nachem gör halt vid Carmels utemarknad. Där dignar stånden redan under dagsfärska grönsaker och frukter. Raskt inhandlar vi två kilo jordgubbar till det facila priset av 8 shekel, ungefär det dubbla i svenska pengar. Fantastiskt!

Vi åker i en bekväm minibuss vars luftkonditionering kämpar en ojämn kamp med ökenvärmen. Som bilförare är Nachson en ren ekvilibrist, det kommer han att visa ett flertal gånger de närmaste dagarna. Israel är starkt trafikerat i öknen gäller dessutom att en eller annan vilsekommen kamel kan dyka upp bakom nästa vägkrök. Då gäller det att hålla tungan rätt i munnen!

Efter ungefär ett kilo jordgubbar
når vi lämningarna efter den nabateiska staden Avdad. För 2 000 år sedan var Avdad en viktig länk i ”Rökelsevägen”, den karavanled som fraktade rökelse, myrra och andra från Arabien till Medelhavskusten och vidare ut i världen.
Enligt sägnen var det också den här vägen drottningen av Saba färdades på väg till sitt möte i Jerusalem med Kung Salomo.

Nabateerna hade arabiskt ursprung, berättar Birgit. Staden Avdad och hela Rökelsevägen utnämndes av Unesco till världsarv 2005. Här finns imponerande tempelruiner, rester av ett antal badhus, en keramikfabrik och ett flertal andra byggnader. Staden ligger på en höjd med vidsträckt utsikt över det omgivande landskapet för att man i god tid skulle upptäcka eventuella faror.

Under bilturen genom öknen
har jag suttit och betraktat de brungula bergsformationerna som mest liknar gigantiska grushögar. Vår nästa anhalt bjuder istället på ett bergslandskap som erinrar starkt om de röda bergen i Arizona, och Grand Canyon!
Vi står och tittar ut över Makhtesh Ramon, en mäktig kraterliknande förkastning som bildats genom en kombination av jordskorpans rörelser och naturlig erosion . Den är 4 mil lång och senare skall vi bekanta oss närmare med den särpräglade naturen via en färd i jeep. Från vår nuvarande utsiktspunkt kan vi inte ana vilka strapatser den resan kommer att erbjuda. och tur är det.

En frugal lunch bjuds vi på
i ett beduinläger. Det blir pitabröd med humus och andra typiska fyllningar, avnjutna tillsammans med kokhett och toksött te i små muggar.
Efter maten berättar vår värd, en ung beduin, en märklig historia om kaffets roll i beduinernas liv. Han säger att varje familj har en egen rytmisk melodi när de mal, eller snarast krossar, kaffebönorna som är mycket hårt rostade. Alla gäster skall bjudas på kaffe, det är en självklar artighet.
Genom sitt sätt att acceptera kaffet signalerar gästen om visiten bara är tillfällig eller om han kommit för att diskutera att viktigt problem med värdfolket. Skulle så vara har gästen rätt att stanna hos sin värd i upp till tre och en tredjedels dag. Under den tiden måste han besluta om han verkligen vill berätta om problemet. Kanske finner han det så bagatellartat, eller kontroversiellt, att han väljer att tiga. Då accepterar värdfolket detta och gästen packar och lämnar dem i god sämja.

Vi noterar att gästen
i berättelsen är en ”han” och det är tydligt att kvinnor inte har mycket att säga till om bland beduinerna, som fortfarande praktiserar månggifte.
Vår unge beduin berättar leende att hans far har sex hustrur och han själv över trettio syskon.
”Men saker och ting förändras”, säger han, och trollar fram en ringande mobiltelefon ur sin klädnad. Och på vägen har vi sett hur många av beduinernas enkla läger har rejäla parabolantenner som skvallrar om nutiden.
”Visst!”, skrattar vår värd. ”Det dröjer nog inte länga förrän kamelerna har inbyggda faxapparater, också!”

Under tiden har en luggsliten jeep
kört fram till lägret.
Vår vanliga chaufför Nachson skakar skrattande på huvudet som tecken på att han inte skall följa med.
Istället nalkas ett brunbränt kraftpaket som presenterar sig som Adam Sela. Han ger oss en reklamtrycksak som berättar att han säljer ”Utmanande upplevelser”.
Han ljuger inte.
I vad som på de obanade vägarna upplevs som rasande fart bär det av in i förkastningens krater. Nu kan vi, om vi har mod att hålla ögonen öppna, ta del av den minst sagt dramatiska naturen på nära håll.

Stigarna vi färdas
på lutar brant, både framåt och sidledes på ett sätt som hade fått Isaac Newton att fundera både en och två gånger över tyngdlagen.
Det märkliga är att Adam Sela tycks ha full koll, så efter några hiskeliga kilometrar lämnar mitt hjärta halsgropen, om än tveksamt.
Adam är också en mycket kunnig guide och beskriver humoristiskt och livfullt karga livsvillkor som gäller i öknen.
När vi rejält omskakade återkommer till beduinlägret flinar Nachson lite försmädligt åt oss.
Han vet vilka påfrestningar vi utsatts för.

I kvällningen nalkas vi
turiststaden Eilat, Israels sydligaste punkt. Eilat är frihandelsområde och centrum för Israels diamantindustri vilket kan locka till köp. Men för att handla av de vänligt övertalande försäljarna måste man nog vara mycket kunnig.
Jag föreställer mig att en vecka i Eilat är ganska lik en vecka på någon turistort i Spanien, bara med den skillnaden att här knappt finns någon äldre bebyggelse.
Till skillnad från Medelhavet har Röda Havet dock levande korallrev med massor av tropiska fiskarter, som man kan beskåda på nära häll i ett undervattensobservatorium. Och att simma tillsammans med delfinerna , som man får göra vid Dolphin Reef i Eilat, roar naturligtvis många.
Jag studerar simmarna ett tag och undrar om delfinerna har lika roligt.

Samma tanke slår mig när vi senare på dagen rider ut i öknen på var sin kamel.
Vi utgör sluttampen på en liten karavan av ungefär 20 kameler.
Min kamel heter Lena och Sune genast sin hustru för ”sin lilla kamel”. På kamelryggen får även de enklaste skämt guldkant och vi skrattar nästan hela tiden.


På vägen till Döda Havet
skall vi, följande morgon, besöka Timnaparken där man lär ha brutit koppar redan 3 000 år före vår tideräkning.
”Salomos pelare” kallas en mäktig bergsformation av röd sandsten i Timnaparken. Vi beundrar och fotograferar.
Birgit berättar att man på flera håll i Israel har återupptagit utvinningen, tack vare de stigande priserna på koppar. Effektivare teknik gör att man kan få en lönsam produktion, redan från tidigare bearbetad råvara.
Finurligt!

Från Timnaparken går färden
till Masada, den sägenomspunna klippa på vilken Herodes kring åren för Jesu födelse uppförde ett enastående palats. Klippan höjer sig 440 meter över Döda havet, vilket i verkligheten betyder att den ligger ungefär i det vi kallar havsnivå. Döda Havet ligger nämligen på jordens lägsta punkt, det vill säga drygt 400 meter under havsytan.
Masada är ytterligare ett av Israels världsarv. Att platsen är internationellt bekant beror nog mindre på resterna efter Herodes byggnation än på den tragiska episod som utspelade sig i samband med Jerusalems förstörelse. Då slog romarna år 70 (eKr) ner den stora judiska revolt som utbrutit fyra år tidigare.

Ungefär tusen judar,
under ledning av en man vid namn Elazar Ben Yair, lyckades fly undan massakern och förskansa sig innanför Masadas murar.
Efter några år tröttnade romarna på detta och belägrade klippan och till slut tvingades de inringade inse att slaget var förlorat. För att inte falla i romarnas händer begick de inringade kollektivt självmord. Två kvinnor och fem barn som gömt sig en av klippans vattencisterner överlevde dock och därför är berättelsen känd idag.


Omtumlade av alla intryck
når vi sent på eftermiddagen Döda Havet.
Före middagen hinner vi med såväl ett bad i Döda Havet (man flyter verkligen som en kork!) som en ljuvlig men svårsköljd lerinpackning i hotellets spa.
Jag hade ingen aning om att jag har så många veck och skrymslen som man kan förvara lera i.

Påföljande morgon anträder vi resan till Jerusalem, den sista anhalten på vår resa.
På vägen besöker vi en Botanisk trädgård i en välskött kibbutz där en äldre man visar oss runt bland de drygt 900 olika arterna. Endast nordiska växter saknas, de klarar inte det torra och varma klimatet.
Därifrån fortsätter vi till Nationalparken Qumran och kollar in den grotta där tre fåraherdar år 1947 fann de första av de keramikkärl som innehöll det vi nu kallar ”Döda Havsrullarna”. Birgit pekar, berättar, läser högt ur Bibeln och jämför dess texter med den verklighet som moderna historiker kunnat klarlägga.
Ofta finner man en rent förbluffande samstämmighet och man skulle vilja stanna längre och lära mer.
Men Jerusalem väntar.

Vi anländer vid tvåtiden
på eftermiddagen till Olivberget, som jag i hela mitt liv trott hette Oljeberget. Härifrån har vi en enastående utsikt över den gamla staden och den guldglänsande kupolen på Klippmoskén som uppfördes av muslimerna år 681 (eKr)
På Olivbergets sluttningar har olivträden fått ge plats för en jättelik gravplats. Det är den äldsta och samtidigt mest eftertraktade judiska gravplatsen i världen, för i judisk tradition är det just hit Messias kommer att återvända för att uppväcka de döda.
Uråldriga olivträd finner vi däremot i Getsemane Örtagård strax intill. Riktigt hur gamla de är vet ingen, för olivträdet tillhör de arter som inte bildar årsringar. För att beredas tillträde till Örtagården byter vi från shorts till kjol och långbyxor Det passar bra, för vi gör också ett besök i Alla Nationers Kyrka, kallad så för att den byggts med ekonomiskt stöd från ett stort antal länder. Kyrkan kallas även ”Våndornas Kyrka” för den är uppförd på den klippa i Getsemanne där, enligt legenden, Jesus, bad till Gud aftonen innan han arresterades.

I Gamla Jerusalem
håller staden just på att vakna när vi, morgonen därpå, vandrar in genom en port i den uråldriga stadsmuren. Här är vår viktigaste uppgift att följa Via Dolorosa, samma väg som Jesus skall ha vandrat till korsfästelsen på Golgata. Birgit berättar detaljerat om hur vandringen fortskredvia fjorton särskilda utmärkta anhalter. Där lyfte Jesus sitt kors, där föll han första, andra och tredje gången, där mötte han Maria, där torkade Veronika hans blodiga panna med sin svetteduk.
Historien kommer mycket nära, trots alla månglare som just är i färd med att öppna sina butiker. Här kan du köpa allt från juveler och antika föremål till döda hönor och laxfärgade damunderkläder. Det ger en liten bisarr bismak till upplevelsen.

Utan att jag märker det
nalkas jag bakifrån av en arab som av något skäl upptäckt att jag är svensk. Han viskar att han av en tillfällighet råkar ha ett mycket värdefullt historiskt föremål som han kan sälja just till mig för bara tolvhundra Shekel.
Jag har inga planer på att göra affärer med honom men frågar ändå vad det är för föremål han talar om. Han ser sig snabbt omkring innan han åter lutar sig fram mot mig och viskar: ”Det är den slunga med vilken David dräpte Goliat!”.
Man måste nog se ganska korkad ut för att få ett sådant erbjudande tänker jag lite sårat, samtidigt som jag skyndar på stegen för att hinna upp de andra.

Naturligtvis besöker vi även
den så kallade Klagomuren, judendomens allra heligaste plats. Det är en solig måndagförmiddag och platsen är redan till trängsel fylld, såväl av djupt troende som av nyfikna betraktare.
Själva muren byggdes omkring år 20 (fKr) och är till stora delar intakt. Inne i ett valv till vänster om den står ytterligare män och ber. Här får man av respekt för de bedjande inte fotografera eller samtala, men däremot får en stor golvrengöringsmaskin härja fritt bland de rättrogna. Märkligt.

Vårt program, denna sista dag
före vår hemresa, avslutas med ett besök i Yad Vashem, äreminnet över de judar som omkom i förintelselägren under det andra världskriget.
Yad Vashem består av flera olika ”muséer” som skildrar olika delar av händelserna, från nazisternas maktövertagande till händelserna vid krigsslutet.
Totalt finns här mer än tjugo olika minnesanläggningar och Yad Vashem är värt ett besök när man inte behöver spara på tiden.
I den del som kallas Historiska muséet vandrar man igenom hela det tragiska händelseförloppet, från bokbålen till befrielsen. Framställningen är mycket saklig och just därför så oerhört gripande.

Det särskilda minnesmärket
över de barn som omkom under Förintelsen består av en grotta vars enda belysning utgörs av fem, ständigt brinnande, levande ljus som återkastar sina lågor via ett sinnrikt spegelsystem. Vad man ser är därför en och en halv miljon ljuslågor som var och en symboliserar ett barn som blev offer för nazisternas förföljelser. Samtidigt läser kvinnliga och manliga röster upp namn, ålder och hemort på alla de döda, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Det drar en kylig vind över Jerusalem när vi lämnar Holocaust-muséet för att återvända till vårt hotell och förbereda morgondagens hemresa.
Ingen av oss säger någonting.
Tystnaden talar så oerhört mycket tydligare.