Jag gick och köpte mig några dvdfilmer här om dagen och igår tittade jag på en av dem. Det var filmen Superman returns och jag hade ett helt litet men privat helvete att få fram texten på svenska under och ibland över bilden. Höll på att alldeles gå åt på kuppen. Det är vid sådana tillfällen jag tror mig förstå vad en del turister genomlider under sina semestrar i andra länder än i deras eget, eller i alla fall i en annan del av landet. I en annan del av landet skall jag ha semester i sommar och då kommer trasslet in i bilden igen, semesterupplevelser att stadfästa på bild och möjligen i skrift, särskilt i tal och kanske även något slags handgemäng. Nåja, tillbaka till filmen. En av tre för en hundring. När man ser en film på bio och då inte kommer sig för med att se om den i brådrasket hinner den sjunka i minnet och där omvandlas scenerna och förvanskas något. Bara en liten del framstår sedan som ett verkligt minne.
När man ser en film för andra gången, särskilt om det är i ens eget hem och inga störande personer finns med i bilden där. Då blir det lättare att kunna se vad som inte riktigt kunde hinnas med att se första gången. Dessutom sitter jag där och väntar förgäves på scener som jag alldeles säkert minns var med och som de därför måste ha klippt bort sedan jag såg den sist. För mitt minne är det ju knappast något fel på. Nej, det är filmen som har blivit manipulerad helt enkelt. När jag sitter där med de nyrensade jordgubbarna och de små klickarna med vispgrädde på tallriken, så kommer jag ihåg hur förbaskat seg filmen kändes redan första gången. Den är förstås full av antydningar och metaforer som gör en så trött när de dyker upp och så saknande i de delar där de lyser med sin frånvaro. Säg den som sist såg en film som följer tittarens behov och krav på kvalité. Att leta i filmer efter en sorts röd tråd är dömt att misslyckas, den brukar inte ens finnas i livet, ens eget liv inräknat.
Där sitter jag och ser sista tjugo minuterna när jag känner att det här var en på tok för lång film, då är det precis som om jag stått i köket och skurit lök. Tårar samlas i mina ögons vrår, de rinner över sina bräddar och det känns som om hela bröstet skall brista av upprunna känslor. Konstigt, så här brukar jag inte bli mitt på dagen en vanlig lördag. Jag har föstås fått en släng av sommarsjuka, visst ryser jag väl litet också, så där som när febern går ner?
Skådespelarna verkar sega fram i sirap, men så kom till skott någon gång då, ta fram den där scenen som man väntar på och som är en repris på en scen de visade redan i början, så man skall få en känsla av deja vu. Ja, den kommer, men inte blev den riktigt likadan även om känslan och orden och scenen... vilken antiklmax att slutet inte blev som jag trodde, utan som jag kände att den nog skulle bli eftersom det är så här man gör riktigt bra film. Jag menar bara att Superman returns, det väntar man sig ju inte av en sådan film att man skall gå som i väntan och spänning på att få se en sådan film i retur...