Sakta sveper en tår din iskalla kind
den gör ett sista försök att hålla fast vid dig
innan den faller genom luften och krossas mot markens hårda yta
en ny tår formas i din ögonvrå och faller ner i min hand
där jag sakta ser den smälta
precis som jag en gång såg din själ frysa till is
inte ens den allra största eld har kunnat värma din kalla själ
inte heller solens varmaste strålar
ingen har någonsin förstått vad det är dina frusna tårar längtar efter
det kommer föralltid vara ett mysterium
för alla utom för oss två