22:48

vad säger man?

konst!

fem bokstäver, det är enough. jag är glad att få ha upplevt en dag som det om femtio år fortfarande kommer att snackas om. då kan jag säga att det regnade idag. att jag åkte med morsan till A-town. att vi åt rabarberpaj. att jag läste tidningen. att vi tittade på matchen och att när matchen var slut insåg jag att cykeln stod på stationen och att jag var tvungen att hämta den där. att jag bad morsan att köra mig till stationen för att jag var för att det darrade i kroppen precis som om jag varit med och spelat varenda boll i den där matchen som alla om femtio år fortfarande kommer att prata om. och jag ska säga det här till mina barnbarn. jag ska säga att nadal vann men att det satt hårt inne. att morsan mitt under femte set sa så här, "det är stort om federer vinner, men om nadal vinner det här.. efter att ha förlorat två matchbollar. då måste det vara en än större bragd.". man såg det. man såg att även om federer vinner trehundra grand slam-titlar och blir störst och vackrast och skjuter en boll till månen och lyfter en pokal stor som eiffeltornet och gråter segertårar lika feta som niagarafallet och allt sånt där, så kommer han ändå mest att bli ihågkommen för att han förlorade.. klockan 21:24 lokal tid, engelsk tid, orginaltid, en fyra timmar och femtiotre minuter lång holmgång mot rafael nadal. man kunde se det på ögonen. i femte set. hur farsan nadal ställde sig upp och skrek "hijo de puta". man kunde läsa hans läppar eller man kunde inte läsa hans läppar, det räckte att stirra in i hans blick och fatta att vad han än sa så kunde han inte mena någonting annat än det. hur nadal, den evigt jämrande, jämrandet övergick till ett rovdjurs stön, ett rovdjur i fara! man kunde se det spanska kungahuset slicka sig om käftarna. man kunde kunde se linjedomaren som nästan fick en stenhård serve i skallen och höll på och dö men som vickade undan huvudet en milimeter åt vänster, lät bollen snudda örsnibben och hur ställde sig till rätta igen, händerna på knäna, blicken fäst mot servelinjen, som om ingenting hänt. som om han inte precis nästan hade blivit dödad av en boll i skallen. puh, det var en sån match. det var så nära 1980 det kunde bli. det var så nära den där matchen när en new yoriansk bortskämd, uppkäftig rockslyngel som om han bara hade fötts tjugo år senare hade startat och varit sångaren i ett band som hette och fortfarande heter the strokes, supit, knarkat, knullat offentligt.. mötte ett svenskt folkhemsbarn, en isbjörn, kall, tyst, snygg och skygg.. och femhundratusen mil söderut, på en ö utanför sydafrikas fastland named robben island satt en terroriststämplad nelson mandela och lyckades för första gången och enda gången under 27 års fångenskap övertala vakterna att ställa in en knarrande, svartvit, tv-apparat i hans cell så att han också kunde vara med.. och se, två ungdomar göra upp i slaget om england på en gräsplätt i förorterna till london. så kanske inte symboliken var lika stor idag, vem vet.. vad vet jag? men så säger dom, att 1980 var året då två livsstilar möttes som med lite om och lite men kunde ses som metaforer och dom två enda soldaterna i ett kallt krig som nådde sin kulmen i några atomvapenspetsar på en båt utanför fidel castros trädgård.. eller just där, på all england lawn tennis och croquet clubs center court och ett tiebreak som slutade med att bengt grive skrek "det kan inte vara sant!" och john barett sa lite mer sansat men minst lika sant, "nu kan ingenting mer hända.. allt har redan hänt" och som med än fler om och men inte slutade där, inte alls, utan fortsatte som en röd tråd genom mats wilanders samlade poesiverk och en dikt som började med två sockerbitar som puttes ner och rördes om i en kopp kaffe och slutade med raderna "grivar växer inte på träd" i en direktsänd nyhets-morgonsoffa. vad vet folk om sånt här, det spelar ingen roll: det var en jävla match. en kollision mellan två giganter, som verkade mänskliga i varandras närvaro och som darrade och fick tårar i ögonen och när jag satt där, jag och morsan, i en soffa i A-town, regnet smattrande och cykeln på stationen, tänkte jag att den som vinner den här matchen, vem det än är, kommer att springa världen runt på åttio dagar i rent lyckorus. det blev inte så. och för oss som tittade på framstod det samtidigt otänkbart, att någon skulle bli glad. det var ju matchen som hade förintat värdet av att segra och där den största segern och enda segern låg i att ha deltagit! nadal vann och han lade sig ner på gräset och stirrade upp mot stjärnorna och kamerablixtarna smattrade och på läktaren ställde sig farsan nadal upp och grät och lite längre bort satt det spanska kungahuset och applåderade. det var en sån match, som gör föräldrar stolta och kungahus villiga att resignera, dra sig tillbaka och lämna över tronen till andra nya kungabarn.