Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
*************


Ynkligheten Skallar.




Skrattet har klingat ut
gjort sitt för denna gång
hur kommer det sig
att ingen hör dess falskhet.

Varför ser ingen
de trasiga ögonlocken
sönderfrätta av
inkapslade salta tårar.

Är ni rädda för mig
för min oigenkänliga kostym
den som inte alls
glittrar längre.

Kan inte någon möta mig
hålla om och lyssna till gråten
en stund en liten tid
så ynkligheten tystnar.


B.M.N-R 2005-07-09




Fri vers av Barbro. Norberg-Rönnlund
Läst 475 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-07-09 23:57



Bookmark and Share

  Kiina
Du sätter ord på mina egna känslor och tankar! Rent och stilfullt!
2005-10-01

  Cattis Rönn
denna berör mig nästan till tårar...så stark och sorgsen...såå väldigt bra skrivet!!
2005-09-17

  Rachel Roth
denna dikt berör mig så i sin ärliga, modiga uppriktighet....många gånger är vi vackrast just så...rakt upp och ned
2005-07-29

  Anna H
Ja varför har människor så svårt att ta sig tid att lyssna på varandra, hålla om varandra. Det måste vara så som jag tänkte när jag mådde dåligt att känslorna är bortrationaliserade i dagens samhälle och därför har ingen längre tid. Ingen annan än den som faller igenom och inte kan göra annat än att låta känslorna ta över. Kanske är det därför begrepper utbränd har blivit så vanligt för det är enda sättet att hinna med sina känslor och det är inte något vi själva väljer utan något som känslorna väljer åt oss där och då.
När man väl trillat dit handlar det om att få stöd och att själv kunna hantera känslorna. Ju bättre stöd ochegen förmåga att mobilisera sig man har desto fortare kanske man kommer ur det, men det krävs otrolig styrka och en massa hjälp till det.
Nu vet jag ju inte om det är om utbrändhet du skriver, men jag assosierar lite till det eftersom jag sett många som gått in i väggen och jag har väl på sätt och vis varit där själv när jag blev sjuk och fick kämpa så mycket varje dag för att stå emot fördomar och förutfattade meningar. Den kampen mot andra blev nästan värre än kampen för att bli frisk igen. Den kampen om upprättelse kanske drev mig in i väggen men det var inte där det hela började.
I vilket fall som helst så skriver du bra och tankeväckande! Tänk om vi människor bara kunde stanna upp för i alla fall en stund och hålla om varandra och spilla över lite tårar innan vi gick vidare, då skulle inte ögonlocken bli riktigt lika sönderfrätta och skrattet kanske inte skulle klinga riktigt lika falsk.
2005-07-12

  Peter Stjerngrim VIP
Igenkänningen är smärtsamt hög ...
Min text *Förlåt mig kära medmänniska* skildrar någonting som jag tror du känner igen som något som vi ibland önskar få höra från någon - Den ingår i en kommande samling som har arbetsnamnet *Allt det där du aldrig sa ...*
Nu 20 år senare inser jag att jag själv bär en inte så liten del av ansvaret för mycket av det andra inte sa, men som jag önskade att de hade sagt - Visade ju inte hur jag egentligen kände och mådde!
2005-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Barbro. Norberg-Rönnlund