En blick på godispåsen och jag känner hur murarna rasar
Ett geléhallon, och första striden är här
Ett krasande chips i munnen, än är kriget ej förlorat.
Men jag vet vad som ska ske.
För när murarna rasat, när jag gett med mig en smula,,
när viljan att njuta NU överskuggar viljan att kämpa emot,
då är kriget verkligen strax förlorat,
då är skålarna alldeles strax alldeles tomma.
Och det enda spåret efter kvällens blodbad är några få smulor i botten av påsen.

En blick på den tomma godispåsen och jag känner hur murarna åter borde byggas upp.
Men till vilken nytta? Det bor ett monster här inne som kan riva murar i sin jakt på ett enda geléhallon. Ett monster som inte tar någon hänsyn till vad jag egentligen vill, vad jag kämpar för. Ett monster som vinner alla strider, och som tömmer skålar i ett nafs, för att sedan återvända till sin grotta för att gömma sig från skammen och skuldkänslorna.

Jag undrar när monstret vaknar nästa gång?