sitter kvar, lyssnar efter rörelse

i nyvakna rum vi fyllt med grön färg och tunna sängkläder

svanken glöder, stå i position, man går av på mitten

underlaget, gräset nu i slutet av sommaren

det lämnar spår efter sig, små spår under fötterna

och jag har nog vant mig vid att stenar är kantiga, hårda

Som i slowmotion, en evighet av väntan,

fylls håligheterna i himlen upp av svalare vindpustar

varma andetag lätt flåsandes i nacken

jag känner du är nära, vänder, söker,

kastas bakåt

minnesbilder hur du rörde dig vid min rygg

förvandlar luft, greppar tag och trycker hårt

trycker hårt min hand i en annan dimension, en annan tid

känner egentligen ingenting, saknar känslan

den brukade ju alltid ligga som ett täcke

över svart och vitt

Det var väl rädslan för att vara rädd

som skrämde mig mest, när jag blev lämnad ensam

med små hårda gruskorn fastkilade över kroppen

som tysta bevis när jag föll