Jaget ligger och slöar efter frukosten, en smula trött efter nattens härjningar på internet.
Det ringer på telefonen. Jaget lyfter luren efter tredje signalen. Det kunde ju ha varit till någon annan.
-Hallå?
-Jaa.
Rösten låter himla bekant. Han skojar med mig förstås, han är ju ändå känd som en notorisk skämtare.
-Ja, vad är det?
-Jag söker Lotta.
Jag tänker förbrilt. Ringa så här mitt på blanka förmiddagen och skoja till det och så skall jag försöka hänga på då.
-Det måste väl vara Lotta på Bråkmakargatan då?
-Bråkmakargatan? Men det ligger väl inte här på Lidingö? Hon har angivit det här numret.
Den här mannen känner jag mycket väl igen på rösten. Men kanske har jag fel. Bäst att fråga iallafall.
-Nå, men vad heter du då?
-Jag heter Erik.
-Ja, jag vet. Men varför ringer du hit då?
-Jag söker Lotta. Det gällde en bil.
-Är vi där nu igen? Nu får du sluta skämta. Det är ju herr M, inte sant?
-Ja, visst är det det.
-Ja, det är Sjöfågel här.
-Är det du? Ja, men jag har slagit det här numret. Det står på hennes visitkort. Hon har kört på min bil, ser du. Så det här gäller min bil.
-Du måste ha fått fel nummer. Jag förstår inte hur hon kan ha numret till min telefon. Det verkar ju gripet ur luften. Står mitt nummer verkligen på hennes kort?
-Nej. Det gör det inte. Men jag fick det här numret när jag ringde upp första gången.
-Det måste ha blivit felkopplat någonstans. Hur nu det är möjligt. Det här var något av det knasigaste jag någonsin varit med om. Du söker en person som har krockat med din bil. Och så ringer du upp mig och frågar efter henne. Jag menar, du och jag känner ju varandra sedan 1879 om våren...
-Jaa, iallafall så måste jag få tag i Lotta på något sätt. Nu har jag inte tid att prata med dig längre. Men hälsa min son iallafall om ni skulle ses.
-Det är väl troligare att ni träffas först. Han har ju tagit semester. Hälsa Cicero från mig om ni träffas.
-Cicero?
-Ja, hans antikvariat hette ju så.
-Ja, iallafall så. Hej då.¨
-Hej, hej.