För några år sedan i ett inslag i radions P3
”I programmet som fortfarande inte får kallas bögradio”
Framförde komikern Anders Celin ett inslag som
blev anmält flera gånger till granskningsnämnden.

Här är ett litet citat av inslaget...

“…Förra veckan hade jag jättehäftigt sex med en som gick i åttonde klass. Nu vill jag inte att ni missförstår mig, bara för att hon gick i åttonde klass var hon inte minderårig. Hon var över 20 år gammal, men i särskolan räknar man klasserna lite annorlunda. Ja, ni vet inte vad ni gått miste om förrän ni provat att ha sex med en som har Downs syndrom. Det är som de säger: större tunga, större nöje…”

Många blev väldigt upprörda
och startade en hatkampanj, mot Anders Celin.
Anmälningarna haglade in till granskningsnämnden.
Han var inte vatten värd.

Hatkampanjer tror jag inte så mycket på.
En saklig diskussion för fram allt, mycket bättre.
Mycket effektivare än ilska, hat och förakt.

Jag tyckte inte om inslaget som många andra.
Men jag lyssnade på Anders Celin
så som jag önskar att folk gör, när jag berättar om
mina upplevelser om Downs syndrom.

Att allting inte alltid låter, som det verkar först.
Även om det var smaklöst och plumpt i mångas öron
och många reagerade med stängda öron och hat.
Försökte Anders Celin ändå att förklara
och förklara överallt om och om igen.

Fick ett mejl  från honom mitt i debatten
återger den nästan i sin helhet (utom ”ps: et)

”Bästa Puffeltufflan! (Min anm: mitt nick på internet )

(trodde aldrig jag skulle någonsin inleda ett brev med de orden ;-) )

Tack för du tog dig tiden att besöka min hemsida www.anderscelin.com och skriva i min gästbok men jag vet inte om du tog dig tiden att läsa i min blogg de datum när moralpaniken var som värst?

Jag förklarar där min synpunkt på det som hände vilket skiljer sig mot hur många andra kommenterade mitt framträdande.

Jag är ganska trött på att behöva förklara mig då jag gjort det i många brev, till de som haft orken att kontakta mig direkt, på möte hos FUB och i en tidning som gått till roten av skämtet, dvs. MIG.

Dock så verkar du ha ett intresse att få höra det av mig personligen och givetvis skall du få det.

Jag hade aldrig trott att en del av den monologen jag framförde i radio skulle skapa så starka känslor som det gjorde. På ett sätt är jag glad för det och på ett sätt inte. Givetvis hade jag aldrig avsikt att skada eller såra någon utan att belysa ett allvarligt problem i samhället. Det verkar dock vara få som hört monlogen i sin helhet utan endast läst de urdrag från den och utifrån det skapat sig en uppfattning, eller ännu värre, hängt på någon annans uppfattning.

Syftet var aldrig att skämta om de som är födda med Downs Syndrom utan de som kan tänka sig utnyttja de med Downs syndrom. De partiet där jag sa ”kom ihåg att ett nej alltid är ett nej, så se till att välja personer som talar otydligt, som de med Downs syndrom tex.” där försökte jag belysa dagens rättsamhälle där ett nej inte alltid är ett nej.

Om man ska se på det positiva som detta fört med sig är det att en debatt har skapat och ett problem som tidigare inte fått så stor uppmärksamhet, alltså utnyttjandet av handikappade, har blivit mera offentligt. Att folk sedan väljer att påstå att jag uppmanar till våldtäckt och gör mig lustig över handikappade, vilket inte var mitt uppsåt, är en smäll jag får ta.

Jag har själv ett syskon med funktionshinder och har arbetat som personlig assistent samt haft teaterkurser med handikappade så jag har gott om erfarenhet om deras vardag och ständiga kamp.

Jag har bett om ursäkt till de berörda på min blogg på min hemsida och där förklarat vad jag tycker och tänker närmre och har även svarat personligt på alla mail jag fått.

I efterhand inser jag att mitt skämt inte var tydligt nog och har givetvis tagit lärdom av detta. Dock har jag även lärt mig att oavsett vad jag gör och oavsett vad jag säger så finns det människor som vägrar lyssna och istället förvandlar och förvränger allting till bränsle för deras personliga brinnande bitterhet (se www.xxxxxxxxx. se). Hoppas ni inte är en av dem.

Jag avslutar härmed och önskar er lycka till med allt ni väljer att ta för er!

Må väl och glöm aldrig att ju mörkare och jobbigare nätter man än upplever än andra, så bli soluppgångarna så mer vackrare och ljusare än för andra
/ Anders

Mångas reaktion är nog avsky och ilska
mot ”skämtet” som Anders Celin framförde

Vilket är nog syftet med många skämt om utvecklingsstörda
att provocera och skapa publicitet.
Vilket dom får i massor ibland, tyvärr.
Med andra ord så har ”skämtet” gått hem.

Det finns massor med IQ befriade människor
som skulle sälja morsan sin, för lite PR.

 För oss med någorlunda sund människosyn
är det här väldigt svårt att förstå.
Hur man kan skända en hel grupp av
människor, en hel grupp som är ”svagare”.
En grupp, som inte alls kan försvara sig
på samma sätt som dom s k ”normala”.

Det är en grupp av...
..tänkande, älskande människor.
Med ett hjärta som inte skulle kunna skada
någon annan människa, medvetet, med hårda ord
och nervärderande skämt.

Dom skulle inte ens hämnas
som är många av dom ”normalas”
första spontana reaktion.

Vi ”normala” skulle ge igen, anmäla, spotta och
önska dom, dit solen inte skiner.

Återgår lite till Anders Celins ”skämt” om Downs syndrom.

Ta skämtet för 10 Downisar
ingen skrattar åt skämtet
för dom förstår nog inte den riktigt
bredvid står 10 s k ”normala”
och skrattar...

Downisarna börjar skratta dom med
men dom skrattar med dom s k ”normala”
för ni vet, skratt smittar....
och fattar inte alls
att det är åt dom själva, det skrattas åt.

Sen kan man nästan garantera att några tar orden som
dom är sagda, att vissa saker är OK när det gäller Downs syndrom
...fast det givetvis inte är det.

Det där med förstå andemeningen eller läsa mellan raderna
behärskar inte alla ”normala” heller, till fullo.
Hur kan man begära det, av utvecklingsstörda?
Man kan åsamka stor skada genom ogenomtänkta skämt.

Det som är viktigt för oss alla är att vi lyssnar själva
att vi lär oss lyssna, om vi själva vill bli hörda och förstådda.

Hur ska vi som har barn med t ex Downs syndrom
få folk att lyssna och förstå.
Förstå, det vi i våra hjärtan känner, för våra barn.
Hur ska vi kunna föra fram vårat budskap
om vi är förblindade av hat.

Gagnar det våra barn, framtiden?
om vi inte lyssnar själva, på andra.
Höra den andres förklaringar, klara upp missförstånd.
Även om ilskan bränner i oss
som en svårsläckt eld etsad i våra själar.

Om vi inte lyssnar
så kan vi inte förvänta oss så mycket själva
när vi stänger in förståelsen och toleransen.

För det är ju bla just det vi själva ber om.

Förståelse och tolerans.