Du är ute och går, promenad på en aveny i nostalgi, och splittrat fönsterglas pryder skolgården likt de fuktiga barndomskuddarnas salttårsbroderingar och anekdoterna retar haven bakom lins och iris, när den spruckna själaspegeln fäster mot de tider vi flydde, allt som vid tillbakablickar fastnat och förevigats som svartvit sorg i polaroid, likt fotografierna av ängslan och ångest i böckerna vi gömde under sängen, tillsammans med de demoner som lämnades i natten, spirande men aldrig tillräckligt modiga för att lämna garderoben och sängmörkret, aldrig som våra ungdomliga klenoder i periferin, de ord vi lärde oss, de ord som sades, smädjades, så roligt det var, så som de log, alla andra, när de viskade - för visst viskade de, så att ingen annan skulle höra, jovisst, minns du inte? - så som de skrattade, och fotbollarna sparkades, alla log, och tjejerna kysstes av pojkarna som var alltför framfusiga (men de log ändå), och utanför allting stod du, i tystnadens centrum; och utanför allting står du fortfarande, i händelsernas ytterkanter, men nu med väta i ögonen som ser på rutorna vars hål aldrig riktigt lyckas fyllas med tröst, och du inser att du varit här för många gånger förut, för ditt liv för dig alltid förbi minnena som inte går att missa i dina drag, dina ögon som reflekterar osäkerhet och ett litet barns rädslor&kval, dina ögon, dina ögon, du ser in i spegeln, och ser in i dina ögon,

och alla tårar har tagit slut,
men inga krafter finns i deras frånvaro,


och allt är bara som det alltid varit förut