Jag sov inte en minut i natt. Hjärnspöket som ser ut som dig, låter som dig, rör sig som dig och dissekerar som du höll mig vaken. Så jag gick upp klockan 06 och diskade alla skärvor från Glenfiddish, Jameson och Jack Ds. Sen duschade jag våldtäkten från min kropp och jagade bort skunken ur min mun.
Den kommer alltid tillbaka. Jag antar att den gillar min salivjuvel när fahrenheiten som rinner i mina ådror nått sin kokpunkt.
Jag tog på mig kejsarens nya kläder samt mina kängor av gjutjärn och släpade mig ner till tunnelbanan för att ta mig till Gamla Stan. Vet inte varför just där men det är bland annat där våra tåg har ett av sina delmål. Jag kom dit och asade mig över perrongen till andra sidan där ett tåg redan stod med solsken i blick och väntade. Nu befann jag mig på våran linje, den röda tunnelbanelinjen mellan Norsborg och Ropsten. klockan var 07.30. Tåget var påväg mot Ropsten när jag klev på.
Jag känner mig bekväm här för du sitter i väggarna. Det är ju de här tågen, på den här linjen du åker varje dag.
Jag hade ingen destination, som föraren, hade ingen förutbestämd perrong att gå av på, det var inte därför jag gick på.
Jag ville bara vara nära dig. Mitt hem är där du är och där du brukar vara. Och det närmsta jag kommer dig nu för tiden är att sitta på ett tåg som du inte äns finns med på.
Jag satte mig mot ett fönster i den nästan tomma vagnen och tittade ut med zombieblick mot en stad som inte längre riktigt känns så ung och fräsch som den gjorde förut när dina stjärnors kantiga ändar rev och slet upp nya vägar. Den har fått skunk i mun. Murgröna håller på att växa och lägga sig likt en kupol över min älskade stad och jag är endast en nykomling som står helt handfallen på ett AA-möte och fruktar att jag inom en snar framtid inte kommer få se dig igen, du drömfrämjande ljusgråblå höstmorgonhimmel.
Kom hit med din häcksax, älskling. Låt oss äta flugsvamp och börja klippa för att rädda våran nybildade värld som är alldeles för ung för att ligga i ruiner.
Varför målar du om med blått från min hals när bombardemang från ditt intet håller på att ödelägga allt våra skitiga händer byggde upp. Alla dina brutna naglar till för ingenting.
Minns du hur vi grävde?
Hur vi stod lortiga på alla fyra och gjorde rännsten och avlopp där allt skräp skulle rinna ner.
Hur vårat kungadöme formades ur ditt heliga blod och rötterna från mina nässlor färgade våra gobelänger.
Hur jag dagligen påminde dig om att du var den vackraste kvinna jag sett, den vackraste person jag träffat.
Visst minns du, hur skulle vi kunna glömma.
Jag minns dina intensiva, kärleksfyllda morgonögon som sträckte sig ut över hela dagen och var riktade endast mot mig. Dessa morgonögon som sa:"-Godmorgon. En ny dag gryr. Ännu en ny dag med dig, och jag älskar det".

Jag vaknade upp ur medeltida nutid till den artificiella kvinnorösten:"- Nästa, slussen". Klockan var 12.47 och jag gick ifrån dig, ifrån oss, från mitt hem efter över fem timmars samvetslös besmyckning.
Jag tror inte jag kommer hem nåt mer idag men jag kommer hem i morgon.
Så släpade jag mig över dagens sista perrong och tog tunnelbanan med vemodets färg och stinkade ättika till det där stället, där jag brukar få utmattande sömn och mitt namn står på ytterdörren.