Det var väl inte så mycket att göra åt saken, men det här var inte det hon hade tänkt sig. Regn och blåst och alla fick kura ihop sig under en stor mörkblå presenning som någon hade satt upp i all hast. Katarina bar in maten under skynket. Och suckade. De hade suttit i bilen i tre timmar för att komma fram till midsommarfirandet med släkten. Och vilken dag det hade blivit. Lina tjurade. Hon ville vara ute och leka, hon var alltid ute och lekte med de andra barnen på midsommar. Men nu fick hon inte för åskan kunde slå ner i henne. Lina undrade hur det skulle kännas. Kanske började man brinna. Kanske skulle håret brinna upp. Då blev man skallig, som morbror Kenneth. De andra barnen var ändå ute och sprang i regnet. Deras mammor kanske ville ha skalliga barn, tänkte Lina. ”Mamma”, hon drog i Katarinas arm, ”när får vi tårta?” Katarina hyssjade generat åt henne. Så där frågade man inte. ”Vi ska äta riktig mat först,” svarade hon otåligt. ”Sill och potatis. Köttbullar. Du kan äta potatis med lite smör, det är jättegod potatis, man behöver inte skala den.” Lina kunde fråga nästan vad som helst. Hon var ett barn, barn ställer frågor, alla de kommer på, det är inget konstigt med det. Inte skulle man vara generad egentligen över det som var så naturligt. Inte skulle hon känna sig bortgjord inför sina vänner för något ett barn sa! Men så var det ändå. Man skulle skratta lite grann när det kom en sån där fråga, liksom för att visa de andra att man visste om att det var en barnslig fråga. Katarina tyckte annars om att prata med sitt barn. Det var närapå en lättnad varje gång hon kom och sökte hennes uppmärksamhet, en lättnad för att hon slapp prata med Bosse. Bosse var visst en vän till Kenneth som hade bjudit in sig själv och sin gröna plastpåse. Han hade börjat dricka redan vid kaffet. Nu var klockan halv sju och han såg rätt dragen ut. Kunde inte stå stilla, gick runt och rörde vid alla och skrattade lite för mycket. Vara full bland alla barnen, Katarina tyckte inte att det passade sig.

Nu var maten framsatt på bordet. De satt ute i trädgården med det stora plastskynket som tak. Regnet strilade på alla sidor, tyngde ner presenningen mot deras huvuden. Katarina hade en ljusgrön sommarklänning på sig, Bosse hade randig skjorta och svarta jeans. Skjortan var instoppad men hade halkat ur byxorna på ett ställe. På något sätt hamnade han bredvid henne vid matbordet. ”Fin klänning!” sa han och skålade, log med hela ansiktet. Han var röd om kinderna och näsan, glansig i ögonen. När hon inte svarade sa han lite högre ”Du har en MYCKET fin klänning!” ”Tack.” Katarina nickade kort mot honom. Höjde sitt ciderglas, tog en klunk och vände sig sedan snabbt om, sökte ögonkontakt med någon annan, vem som helst som satt kring bordet. Bosse knackade henne på axeln. ”Vad jobbar du med då?” Hon vände sig mot honom, försökte vara artig men ändå kort i tonen, inte visa något som han kunde uppfatta som intresse. ”Jag är syokonsulent på en skola.” Hon drog i klänningen. Den stramade över höfterna när hon satt ner. Kändes plötsligt alldeles för kort. ”Jaså?”, sa han och lät som om det var det mest häpnadsväckande och intressanta han nånsin hört. ”Vilken då skola?” ”En högstadieskola i stan. Jag måste hämta min kofta.” Hon drog ut stolen och reste sig upp. Det var trångt om plats och han var tvungen att flytta på sin stol när hon skulle komma ut. ”Jag följer dig.” Hon svarade inte men han följde ändå efter henne in i huset. Koftan låg i tresitssoffan, han hittade den före henne.

”Är det den här?” Hon var tvungen att svara ja. Han höll upp den och hon trädde in armarna. Han stod bakom henne, andades tunga, ansträngda andetag. Så tog han tag i henne, höll ett hårt grepp om axlarna. ”Jag vet var du jobbar, det är på Backaskolan. Jag har sett dig där. Följ med så ska jag visa dig nåt.” ”Ne-ej, jag måste titta till min dotter, jag har inte sett henne på ett tag, jag måste se vart hon gick.” Katarina började gå. ”Jag vet var hon är,” sa Bosse då, plötsligt samlad. ”Hon gick ner i källaren.” ”I källaren? Varför då?” Katarina tittade på honom, sen ut genom fönstret, spanade efter barnet. Ett barn kan göra så mycket. Om hon är trött på potatis, kanske hon ser sig om efter något roligare. Nere i källaren finns en skatt, säger någon. Inte morbror, en annan gubbe. Hon känner inte igen honom. Men kanske han vet saker, om skatter och så. ”Vad är det i skatten?” frågar hon. Han ler. De går ner tillsammans. De andra ser inte, de bara äter och äter. Potatis blir de aldrig trötta på och aldrig på öl. Hon tar hans hand, den är lite fuktig, han är svettig. Han ler när hon tar hans stora hand. De andra ser inte, men vad spelar det för roll? De gör inget fel, de är ju båda vuxna och de ska bara se efter om Lina är där nere. Mammas skatt. Hon ler tillbaka.