Kan inte sova som vanligt. Hjärtat bär på för mycket sorg.
Omöjligt att sova.
Knallpulverpistolen går av gång på gång där inne, någonstans, bakom bröstkorgen måste det vara.
Hjärtat slår i otakt.

Min hyperaktivitet bränner mig på bål.
Det är inte lika skönt, lika kul längre när det hyperaktiva muterats till Mr. Hydes händer som gör tusen nålar på mitt hjärta.

Det är nästan likadant överallt.
Den här staden är ett slagfält.
Skadade människor och lik överallt.

Min spontana sång sätter sig i halsen som en sfär av vatten.
Och jag kan fan inte sova!!!
Och jag kan inte andas
Hur många dygn har passerat nu utan en minut sömn?

Är jag död?
Nä... eller?
Ligger min kropp någonstans på dessa strandsatta gator tillsammans med mina fallna brödrar och systrar?

Nu när jag tänker på det så har människor rusat blint mot mig utan att veja som om jag varit osynlig.
Jag har gått slalom.
Så har det varit i månader nu.
Fan att jag aldrig var på det där skidlägret som arrangerades någonstans i Norge i högstadiet.

När hände detta?
När var döden här?
Var det den där typen med lockar av rött guld?
Var det därför mitt hjärta för en gång skull trappade ner lite på tempot och plötsligt hittade en fart som inte var för snabb för ett rebelliskt sinne?

Ja, så kan det nog ha varit.
Det känns som en smitta.
Röda skruvkorkar började kittla mitt ansikte och sen flöt det bara på.
I morgnar, dagar, kvällar och nätter kittlades bakterierna in av lockarnas självförakt, vemod, kontrollbehov och totala brist på bryende föutom mot sitt eget väsen.
Ett väsen som hittade sin bärare och förde in sjukdomen genom alla mina porer tills det blev livsnödvändig smog.

Ja där har vi det. Så måste det har varit.
Jag ser ju att du är fri från din sjukdom nu och i nysprunna pölar trippar du omkring med ballerinaskor.
Regnet har blivit strålar som din sol så gärna skickar ut.
Allt det som höll på att bli din död forslade du över till mig.
Och jag tog emot det.
Jag trodde inte att det skulle vara dödande.

Det här med att vandra här som en osalig ande, att faktiskt vara död är något nytt för mig.
Behöver döda sova eller äta?
Antagligen inte för jag gör inget av det.
Herregud, jag dricker inte ens kaffe längre!

En vän sa till mig innan döden satt mig i schack matt att man kan bokstavligt talat dö av sorg.
Hjärtat bär på så mycket smärta så det helt enkelt inte orkar slå längre.

Det var det som hände. Så allt ovanstående är totalt oväsentligt.
Det var ju just så det gick till.

Jag saknade dig så mycket så mitt hjärta slutade slå.