Jag var ett ett ensamt litet barn som aldrig ville gråta eller leka!


Jag är en vuxen man nu och inte längre ensam.


Men mitt sällskap är uppväxtens lilla själ som fortfarande inte låter mig gråta eller leka!

Inte ens kurragömma låts jag leka med min själ, så jag blott för en stund kan få känna en egen tår, smeka min egen kind, som en tröstande liten hand med lugnande effekt.

Jag vill så gärna dräpa denna lilla själ, men är det värt att dräpa sin egen själ för en ynka liten tår?