Tjära rinner sakta ner från trästrukturerna längs med dörrkarmar och nocklar.
En hon, och jag delar på en femte flaska mörkrosa.
Kopparbägare fyllda med livets vatten har lyckats smyga sig genom sprickorna i det spräckta fönstret.
Vilken perfekt blandning.
Bägaren pissar i två motorsågskäftar.

Vi sitter och blickar ut över Copacabanas kilometerlånga strand.
Just nu blir det aldrig riktigt mörkt och hennes smaragdögon har flyttit ut i vattnet och gett den dess färg.

Det är stängningsdags och det är endast några engelska vildsvin kvar på stranden som försöker leka Ronaldinho med en massa hoptejpade pappersark.

Jag har sett denna öken till strand, som är vit i natten, så många gånger förut.
Min själs kåthet är endast riktad mot den parfyrmerade avlånga punkt hon medvetet placerat de spädbarnsdödande tryfflarna. Punkten sträcker sig mellan öronen och axlarna.

Hon vet att jag måste stå emot.
Kaskader av pekfinger riktas mot mig från en öppen gloria och skrattar.
Ja så är det när jag börjar tänka för mycket i dessa situationer.
Redan första gången jag såg henne så brann hennes bikini av helvetets eldar.

Så här sitter vi, på min f.d arbetsplats en ledig medelålders natt.
En ökänd bar på Copacabana och det är stängning.
Vid ett sällsynt tyst ögonblick funderar jag på hur denna mastodontiskt översköna kvinna som sitter bakom gärdet är tillräkligt medvetande om hur fel ute hon är.
Eller om det är jag som inte är tillräkligt medvetande om att hon är välkomstdrinken framför en reptilkäftad självmordsbombare.

En hundradels sekund efter den tankegången funderar jag på varför jag alltid gör så här.
Alltid tänker jag att hon, vilken hon som helst, kommer dra fram riddar katos klo snart och då är mitt träsvärd inte mycket till hjälp.
Bättre fly än med ett träsvärd fäkta.
Men jag vill kunna slappna av.
Njuta av hennes oemotståndliga svarta hårsvall.
Låta de magnetiska naglarna surfa där en stund.

Vi dansar samba, vidare över nattens slöja bort mot sockertoppen där min bungalo står fastkletad i min sankmark.
Båda visste redan innan kvällen dog och natten åter föddes, att detta skulle bli våran slutstation.

Hon vill komma in, jag vill inte komma in.
Jag ser meteoriter brinna upp när de skär genom atmosfären i hennes gröna ögon.
Skåne är långt borta nu.
Stockholm med.
Och det som hon nu glupskt står och tittar på är hugget ur sten.
Tjära fortsätter rinna ner från buskagen och där på sockertoppens topp rinner det ner likt en lavin svart snö.
Gå hem till dig.
Jag sambar vidare.
Linbanorna går ännu.
Jag ska upp till toppen där och hitta en brant där tjäran dragit förbi.
Vi kanske hörs när jag åkt vidare till Sao Paolo eller Belo Horisonte.
Vilket håll jag ska åt vet jag inte ännu.
Det får ta en vecka till innan jag är säker.
Men dig ser jag nog inte igen.
Om jag skulle fastna där uppe så kanske jag ringer och du kan komma flygande på en meteorit och fånga upp mig.
Skrattkavalkaderna och hålla-i-handen tankarna tar slut här.
Sprätt upp dina påfågelfjädrar och svansa stolt här ifrån, för du har fått mig att älska dig, övernaturliga främling

Det var precis det här jag behövde, packa kappsäcken och knyta den runt en pinne, träffa människor som man inte behöver förklara sitt beteende för.
Såpbubbellätta personer som färdas med vinden genom blytunga sinnen. Människor som inte ens känt sig hemma i pojk eller flickrummet hemma hos föräldrarna

Hon ser något besviken ut men säger att hon vill träffa mig igen innan jag åker.
Jag tror jag ljuger när jag säger att jag ringer henne i veckan.

Jag tittar när hon går ifrån mig.
Hennes konturer försvinner inte hur långt bort hon än kommer, det lyser om henne och jag förbannar mig själv stillsamt för en stund.
Nä vänta, det har ju blivit morgon.

Min telefon ringer. Det är Matt.
- Jag sitter fast i tjäran här uppe. Kom hit. Det är mer än vad du någonsin kunnat önska dig.

Jag ser linbanorna dansa till schlager där de hänger i vajrar.
Allting dansar här.
Jag med.
Och för mig, som aldrig orkat vänta på tiden slår klockan nu lite snabbare, och mitt hjärta lite lugnare.

Pao de Acucar, aqui eu