Finns det någon
som klär i ensamhet,
eller matchar
den smärtsamma tystnaden
kanske på något vis
fångar fångar som ingen annan
och hakar upp sig
på hakar fastän
det inte alls behövs

Kroppsdräkten är skev
och instabil
tomheten är ett virus
som slagit till och ut
självdistansen, självrespekten
står så suspekt stilla
kvalen inbillar sig lättnad
men det blir aldrig
så konkret
som efter önskan

Pulsburen jagar näring,
följsam är stormen
kryper under huden
försöker hitta dig
men du vet,
allting är relativt
tillochmed du

Och
din bröstkorg
är en Berlinmur som aldrig faller.