I det ögonblicket kom alla mina värsta mardrömmar till liv. Det fick inte hända, kunde inte hända. Livet hade ju knappt börjat, 17 år. Nej, sluta, det får inte, nej snälla, sluta, ne…!

Kras.



Vi var ute på stan den där fredagskvällen, som alltid. Gymnasiefesten hade varit riktigt lyckad och flera av de som inte tillhörde den lyckliga skaran som hade ”stadigt sällskap” så att säga hade lyckats skaffa ”temporära”, eller i alla fall ”över-natten"-sällskap.

Det hade, förstås, blivit en hel del alkohol. Vissa var mer förfriskade än andra, men i det stora hela lyckades hela gänget ta sig fram genom att på något sätt ordna så att alla kunde stötta sig på någon som kunde stötta sig på någon och så vidare.

Jag måste faktiskt poängtera att jag inte var riktigt lika berusad som mina vänner. Långt ifrån nykter förstås, men jag var en av de få som inte behövde några stöttor. Istället gick jag en bit framför klungan.

Vid min sida fanns HON. Min ängel. Min gudinna. Mitt hjärta, mitt liv, mitt allt, ni har hört det förut. Vi gick några steg framför de andra fyllebultarna, båda två lagom fyllda med etanol och sammansmälta i varandra. Natten var kylig, men kylan var försumbar i jämförelse med den värme som strömmade in i mig från HENNES hand och sida.

Jag ska inte fastna i beskrivningen av hur det kom sig att vi blev tillsammans, men jag kan ta det i korta drag: På Naturvetenskapliga programmet på en gymnasieskola någonstans i Sverige – jag tänker inte säga vilken – började höstterminen –04 två ungdomar första ring. Vi lärde känna varandra mer eller mindre omedelbart, i och med att det ordnades en hel del fester för att fira (sörja?) skolstarten. Pang, poff, efter två månader var vi ihop, och oskiljaktiga.
Nu var det –05, och jullovet hade just börjat. Livet lekte, allt såg just ut, inklusive betygen – fasa – och jag skulle fira jul med HENNES familj.

Vi kom runt ett hörn och framför oss låg Resecentrum. En snabb titt på klockan visade att vi hade tio minuter tills sista tåget gick, hemåt. Glatt tjoande gick vi över vägen.

Bilens bromsar skrek och signalhornet brölade som en vettskrämd tjur. Huven dök upp från ingenstans och for mot oss med ofattbar hastighet. Föraren fick stopp på bilen knappt en meter från våra knäskålar. Förfriskad som jag var gav jag den svärande chauffören en halvseriös honnör med två fingrar innan vi skrattande gick vidare. Signalhornet följde oss en bit innan han körde vidare genom decembernatten.

Då vi kom fram till perrongen var det fortfarande fem minuter kvar tills tåget skulle komma. Det stod några få andra där och väntade på tåget, varav jag kände igen några från skolan och festen. Om mina kompisar var förfriskade så var det ingenting emot vad de här killarna var.

Jag kände igen dem som treor på min skola, och två av dem fick hålla hårt i armarna på en tredje för att han inte skulle säcka ihop på fläcken med den tomma Absolut Vodka-flaskan som enda vän. En fjärde satt och snarkade högljutt med dregel rinnande ur mungipan. När jag såg honom kunde jag inte hindra mig från att skratta till.

”Va fan garvar du åt, din lille…?”

Det var Dansar-med-Vodka som hade öppnat munnen och sluddrat fram något som skulle föreställa mänsklig kommunikation. Det lät och såg så kul ut att jag inte kunde undgå att skratta till igen.

Han verkade ta det ganska illa. Han frågade vad jag skrattade åt, och när jag bara fortsatte blev han riktigt förbannad och började vråla åt mig. Det vanliga, ni vet…

”Kom hit så ska jag slå dig gul och blå”, ”du ska dö din lille jävel”, vi har alla hört det förut. Om ni tänker er det gamla tugget med ett lätt sluddrande och en fullkomlig oförmåga att stå upprätt utan hjälp kan ni väl förstå varför jag skrattade hysteriskt vid det laget?

Snälla förstå?

Fyllot var riktigt arg vid det här laget, och slet och drog som en galning för att komma loss från sina två kompanjoners grepp. Själv kiknade jag av skratt och höll på att vika mig dubbel.

Jag hörde flaskan krossas mot asfalten, och han kom plötsligt flygande som ur ingenstans. Jag vet inte om det var han som drog sig loss från sina kompisar, eller om de tröttnade på det hela och helt enkelt släppte greppet. Jag vet inte om någon av mina egna vänner hade kunnat förhindra något.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Jag hann inte reagera när han kom farande mot mig. Plötsligt var han bara där, med näven höjd och eldslågor ur ögonen. Just som han skulle ge mig den värsta käftsmällen i världshistorien dråsade hans axel in i HENNE.
Hon snavade baklänges, över min fot, baklänges, över perrongens kant. Både jag och fyllot såg henne falla och fallet verkade vara i all evighet.

Våra ögon möttes, och oavsett hur mycket jag försöker, oavsett hur mycket jag gråter och oavsett hur mycket terapi jag går på kommer jag aldrig glömma vad jag tänkte när jag såg hennes blick och att hon föll rakt mot tågspåret.

I det ögonblicket kom alla mina värsta mardrömmar till liv. Det fick inte hända, kunde inte hända. Livet hade ju knappt börjat, 17 år. Nej, sluta, det får inte, nej snälla, sluta, ne…!

Kras.