Hetta. Värme mot min kind. En hammares djupa klang mot sitt städ. Var är jag? Luften är så tung, fylld med stoft och kväljande damm. Ligger jag bredvid smedens glödande ässja? Ja, så måste det vara, men varför är det så mörkt? Månne ingen tända ett ljus?

"Mäster!"

Vad var det? En ynglings rop genom smedjans dimmor? Vad vill han mig?

"Mäster!"

Återigen. Hammarens slag känns närmare, men luften lättar. Var är jag? Mina ögon är slutna för omvärlden, och jag hur jag än försöker förmår jag inte öppna dem.

"Mäster!"

Min oro växer. Var är du, pojk? Varför kallar du på mig? Han mumlar något för sig själv…

"Grip, väck en storm och kalla min mästares drömmar åter. Hys dem åter i hans lekamen och väck honom från denna djupa sömn. Väll fram och hed mitt kall!"

Världen skälver, och jag ser den. Den kraftiga näbben, ett lejons kraftfulla kropp och de massiva vingarna. Fjäderdräkten glimmar som putsad is. Den beder mig komma och jag fyller dess önskan.

”Mäster!”

Jag är inte i smedens boning. Jag ligger på ett kallt golv av sten. Det är ingen hammare som dundrar i mina öron. Hammaren bor i mitt huvud, och tinningen är dess städ. Luften är frän, snarare än tung. Röken är inte rök, utan ånga som skiftar i färger av grått, grönt och lila då den strömmar ur krossade kolvar och andra glaskärl från de kokande brygderna. Pojken är kanske ett och ett halvt dussin vintrar, med hår som sand.

”Bort från mig, pojk!”

Han faller förskräckt bakåt vid ljudet av min kraftlösa stämma. Det tanklösa barnet, förstår han inte att ångorna kommer söndra hans strupe och fräta iris ur ögonen på honom?

”Mäster! Ni är vaken!”

Den dåraktiga gossen krälar framåt igen, ignorant om de skiftande molnen. Han tar mig under armen och drar mig mot dörren med sina sotiga händer.

”Släpp mig, pojk!”

Mitt väsande ignoreras. Oförskämda slyngel, vem tror han att han är?

”Jag sa, släpp mig!”

Ignorans, återigen. Pojken ska få ångra detta, så sant som jag…

Vem är jag?

Smedjan, den heta ässjan, hammaren mot städet… men innan dess? Vem var jag, innan dess? Som tusen spikar genom mitt sinne, vars huvuden bildar en mur jag inte kan skåda bortom.

Mitt namn? Vad är det?

VAD ÄR DET?!

Ljus. Ljuset sticker i mina ögon. Vi har lämnat det mörka komplexet, och solen skiner ned på mig. Var är jag? Ute, i naturens kloförsedda hand? Ja, så verkar det. Jag ser ek och björk och tall, men hur kan jag veta deras namn om jag ej känner mitt eget?

Pojken har stannat. Han flåsar tungt, och i de violfärgade ögonen ryms en jagad ande. Han stirrar tillbaka mot huset.

Mina händer är täckta av sot, svedda av eld. Mitt skägg är kort och välansat, som jag minns det. Ändock kan jag inte minnas en enda gång då jag ansat det. Pojken stirrar fortfarande tillbaka mot huset. Huset, ja. Lågt, timrat och med en vildvuxen rabatt. Jag förstår inte vad jag sett i det förut, ty jag vet att det är mitt hus och att jag bott där länge. Nu spelar det ingen roll dock. Ångorna som sakta fyller källaren kommer att antändas i vilket ögonblick som helst och omintetgöra större delen av innandömet. Lågorna kommer färgas i violett och orange och elden kommer förtära allt i dess väg. Det är inte mitt hem jag fruktar för, utan det arbete jag vet att jag fortfarande håller i dess undangömda skrymslen. Lågorna kan inte låtas förgöra mitt arbete. Jag måste stävja flammorna i deras spår.

Hydrans mun manar en våg. Gripens vingar väcker en storm. Gripen skall neka elden anda, liksom stiltje nekar en sjöfarare resa. Hydran skall svämma över Draken och stävja dess framfart. Väll fram, mina tjänare och hed mitt kall!

Trots att deras verkan är dold för mina ögon, ned i källarens mörkaste vrår kan jag se hur de bolmande ångorna blir tjocka och grå av vatten. Ända hit upp kan jag höra elden väsa åt sin baneman. Mitt arbete är räddat. Nu måste jag återfå mitt namn och vad annat jag förlorat.

Jag hör steg bakom mig. Den dåraktige pojken har satt sig ned och stirrar vanmäktigt på den rykande byggnaden. På stigen mot huset kommer en kvinna springande klädd i förkläde och hätta.

”Herrn! Herrn! Vi såg rök nere i byn, herrn, är allt väl?”

”Ingen har kommit till skada, om det är så ni menar. Vem är ni?”

”Rosa Idekvist, herrn. Min farbror är krögare i byn och han har givit mig arbete som piga har han. Är det då säkert att ingen kommit till skada, herrn?”

”Ja. Din krögare till farbror, var har han sitt härbärge?”

”Bara en kort väg härifrån, herrn. Ned för kullen och förbi bröderna Bocks slakteri. Vill herrn att jag visar vägen åt herrn?”

”Det skulle vara mycket vänligt.”

Den förvirrade pojken lämnar jag bakom.



Farbroderns skänkrum är lågt i tak, rökfyllt på grund av de tjärade facklorna och golvet bestrött med rutten halm. Ett lågt bord och några pallar får tjäna som vila för min trötta kropp medan jag berättar för den unga fröken Idekvist.

”Har ni då inget namn, herrn?”

”Jag minns intet tidigare än morgonens händelser, trots att snart ett helt glas passerat sedan dess. Mitt minne är täckt av en molnbank tjock som olja.”

”Men herrn, om ni saknar ert namn, vem är ni då? Blott en främling, även för er själv?

Jag tystnar, och begrundar hennes ord. Vad gör detta mig till? Mannen du möter på gatan har för dig inget namn, och därför glömmer du honom strax. Gör det då mig till intet? En varelse som inte känner sitt eget namn kan rimligtvis inte bli ihågkommen av någon annan varelse? Kan det vara så att varelsen utan namn snarare blir ett ting, liksom stenen inte känner sitt namn?

Är jag endast ett ting?

Nej. Nej, jag är inget ting. Jag må ha förlorat mitt namn, men inte min ande. Inte mina element. Min Ande kontrollerar fortfarande Draken, Gripen, Hydran och Trollet som binder världen. Jag är fortfarande jag. Jag. Jag utan namn.

”Jag beder er farväl, fröken. Jag har ärenden att ta itu med.”

”Lycka till, herrn.”

Världen utanför skänkrummet känns frisk och uppiggande efter den instängda stanken av försupna kroppar och ruttnande tandkött. Vad jag skall jag nu åta mig? Jag kan inte återgå till vad tydligen är min boning innan jag bringat insikt i vad som hindrar mitt minne. Därför bör jag söka en person jag möjligt känt innan dess att forna händelser togs från mig. Ja, så skall jag göra, men var att finna en sådan person? Byn är inte stor, men ändock bor här en ansenlig mobb av oansenliga, ignoransfyllda bönder. Nej, att fråga här omkring vore ej till godo i min jakt. Jag skall istället söka borgarskiktet – i denna oansenliga bygd finnes väl endast en eller blott en man och hans hustru som når upp till sådan status, men söka skall jag ändock.

En blott enkel man vandrar gatan fram. Måhända känner han till en person, sådan jag söker?

”Min herre, har ni tid att visa en gammal man vägen? Jag söker borgarna.”

”Borgarna, min herre? Baronen bor på kullen där, i väst, min herre.”

”Då tror jag att jag kan finna min egen väg. Tack för ert besvär.”

”Mitt nöje, min herre.”

Till kullen han talade om är det endast en kortare väg. Boningen som tronar därpå är i sanning stor, men knappast smakfull. Snarare prålig, arrogant och pompös. Min respekt för dess herre sjunker för vart steg jag tar.

Mina tankar far åter till den fråga som bryr mitt sinne. Var kom jag ifrån? Var lärde jag mig om elementen? Vem är jag?

Jag. Jag utan namn.

Porten är stor, men sparsamt utsmyckad. Kläppen är av koppar, formad likt ett lejonhuvud, men tidens tand har varit sträng mot materialet och grön ärg täcker nu verket. Dess ton är föga imponerande. Jag hör steg i hallen bakom och porten öppnas sakta samtidigt som en fot försiktigt smyger sig in i springan.

”Ja? Vad är ert ärende?”

Rösten är vass och nasal och ansiktet insjunket och fårat av misstro. Min avsmak för hushållet stiger åter.

”Jag söker husets herre. Jag önskar samtala med honom..”

De små, plirande grisögonen smalnar medan han beskådar mig från topp till tå.

”Herrn är inte anträffbar för tillfället.”

”Då föreslår jag att ni gör honom anträffbar.”

Den arrogante tjänaren ryggar något för min vassa tunga, men lämnar ej dörrspringan.

”Ni missförstår mig, min herre. Herrn sitter i möte sin trollkarl, mäster Sanbon. Ni får återkomma vid ett senare tillfälle.”

En trollkarl? Tjänarens ord är till för att driva bort mig, men han har just gett mig än mer anledning att inte göra så.

”Jag tänker träffa er herre nu. Med eller utan ert godkännande.”

Betjänten ser skrämd ut. Gångjärnen knarrar då han försöker stänga dörren.

Gripens vingar väcker en storm. Andetaget skall nekas denna varelse som vågar trotsa mig och göra honom svag. Väll fram nu, mina tjänare, och hed mitt kall!

Jag strider lugnt förbi betjänten där han ligger kippande på golvet.

”Vem är ni?! Vad gör ni här?!”

Det måste vara baronen som talar, ty rösten tillhör en kortväxt och synnerligen korpulent herre i vidrigt överdådiga plagg. Trollkarlen är reslig och i grå ögon bor en vargavinter. Det är honom jag är här för.

”Baron, ni har min tillåtelse att lämna rummet.”

Min röst hyser ingen förståelse.

”Ni vågar, i mitt eget hem…!”

”Nu, baron. Mitt ärende är med trollkarlen Sanbon, inte er.”

Baronen skall till att börja igen, men den andre lägger en benig hand på den svulstiga axeln.

”Sätt er ned, baron. Jag skall tala med främlingen.”

Då den självmedvetna kötthögen sjunker ned i en överdådig fåtölj vänder sig vargavintern till mig.

”Så, luffare… vad vill ni mig?”

”Ni skall stå till min tjänst i att hjälpa mig hitta mitt namn.”

Han skrattar. Det glanslösa, grå håret, onaturligt perfekt uppå hans hjässa. Så det är så här vargavintern låter när den fäller sitt byte.

”Ni vågar förolämpa en magisk man i hans eget residens? Ni är sannerligen en modig man.”

”Modig? Jag ser ingen fara i att förolämpa er. Er Ande är svag.”

Mina ord träffar honom som en örfil. Vargavintern flammar upp i alla helvetets eldar då han skrikande börjar kalla på sina element.

”Drakens öga tänder en eld! Bränn detta lekamen till aska, söndra allt ben och förgöra de band som håller kroppen samman. Lämna endas stoft och aska! Väll fram, min tjänare, och hed mitt kall!”

Gripens vingar väcker en storm. Hindra honom.

Elden som för ett ögonblick omvärver mig slungas åt sidan. Möblemanget far åt alla håll då min tjänare rasar kring rummet. Trollkarlens veka Drake slås genast till marken. Eldarna falnar och vargavintern ryggar.

”Vem är ni?”

”Jag har redan sagt er: jag har inget namn.”

Vargavintern väcks igen. Saliv träffar mitt ansikte.

”Jag tänker inte tolerera denna skymf mot min person! Att en man utan ett mästarbrev, utan en position av makt att ge tyngd åt sina ord och utan så mycket som ett namn att ställa sig under skulle träda på den mark som är min är oerhört! Blott en luffare! Ut ur min åsyn, du namnlöse vekling!”

Jag håller min vredgade tunga, som så gärna vill spotta giftet tillbaka. Jag vet att vad han säger inte är sant. Jag, som har förlorat mitt namn och ack så mycket mer är hans överman, vilket han vet. Nej, namnet är inte viktigt. Jag är mäktigare än innan. Det kan jag läsa i hans ögon likväl som hans Ande. Utan ett namn som binder min Ande är jag stark. Jag måste utforska denna nya makt, liksom jag måste utforska denna nya värld. Jag är stark. Jag. Jag utan namn.

Väll fram, mina tjänare.