Kliver upp på morgonen,
försöker ta sats.
Tänker på allt kul vi ska göra i dag.
Står en stund,
det värker gör ont.
Men jag vill inte ge upp.
Mitt inre skriker.
Jag staplar omkring, till toan gör mig iordning.
De värker det har det gjort ett par år nu, men
det har alltid förut gått över, när jag kommit
igång, har inte kännt något förrän nästa morgon.
Men nu är det ständig värk.
Mina tår mina älskade tår,
Vill ni ge upp nu, vill ni inte längre bära mig
längre.
Nu den senaste månaden, har du ditt hemska
monster, som jag kallar värken spridit dig uppåt.
Är orolig, har inte vågat ta kontakt med läkare,
är rädd för beskedet jag får eller inte får.
Nu är mina fingrar på gång.
Nej jag vill inte, vågar inte,
stoppar huvudet i sanden.
Det går över som det gjort förr om
åren.
Säg inte till mig att jag inte vet vad värk är,
det vet jag visst, men jag pratar inte om det, för jag vet sådana som har det värre. Men nu orkar jag inte hålla tyst längre, jag vet vad spöket heter.




VÄRK