Se
hur de faller
alla igenom orden vi viskade, de lögner vi placerade
i säker plastförpackning under mattan i vardagsrummet,
så att de kunde kännas under alla bara fötter som steg över dem

Hör
hur de gråter
sig igenom alla våra minnen av de andra, de människor vi glömde
i vrår som aldrig kunde nås i våra skattkamrare för de glömda
aldrig anades bakom tinningarna vi dolda under håret,
och smekningarna vi skänkte varandra, som tröst

Känn
hur det tycks mig
att falla igenom alla dina tankar, när de spricker
de ord som aldrig sades, men vibrerade i luften,
flydda svedda hjärtan genom de trasiga andetagen
de andras ord, alla som inte vågade lämna oss ifred
utan log med dolkar i leendena som letade sig sakta, sakta över huden, och beblandade sig med våra känlsor för varandra

Tyck
att jag är underbar
för jag tror inte att någon annan gör det
det har de sagt, och deras lögner är sanning för mig
i dagar som gått i moln, och faller i droppar från himlen
samlas i pölar, speglar på marken, för småbarn att hoppa i
med gummistövlar