Vi möttes när solen sjönk ned mot horistonten, ensamma i ett skymningsland som tolkade världen åt oss eftersom vi var för enfaldiga för att göra det själva, ett audiospår på ständig repeat som avslöjade evigheterna för dem som orkade lyssna, och de kallade det salighet, det lystrade till mirakel, men vi var för enkelspåriga för att hinna med det, vi viskade små dåliga skämt till varandra i stället, och då upplysningen grydde ur vårt sinnes aska likt fågel Fenix, skadesköt vi den i tron att det var en fasan, ivriga i att stilla vår hunger efter det innehåll som till synes saknades oss

Hör du nu hur ångesten slår bakom dina tinningar, och håller dig lugn genom dina stunder av sorg, den enda vän du har i en sargad stad som vår, som vi befläckar med ilskna tillrop och öknamn, likt dem du slungar efter dina förlorade vänner och bekanta när de ler sina munsår, för det är väl dem som alltid får dig att flämtande, så förtvivlad och förfärad, inse att det är en falskhet du själv aldrig kommer att kunna måla upp för andras ögon?

Jag står i stjärnglans, en sista romans utan känslor, en slocknad låga, likt de fallna stjärnorna drunknar i havet om natten, och föder spöken under ytan som viskar att allting kommer att bli bra, om bara dagningen låter oss glömma törnekvistarna, våra hjärtesorgers grogrund, en livsbejakande parodi och hatisk avund i dyster maskopi, vilda avelston till våra känslor för varandra

som demoniserar de poeter förmögna att skriva vackrare poesi än vi kan om oss själva, och kräver att vi ger oss ut på ett poetiskt korståg för att besegra dem med bläckdoppade fjädrar resta som svärd, och med fegheten som vår sköld att rygga bakom, när slagen faller och ynkligheten blir vårt försvar mot godheten i världen, som söker fånga oss i sina maskade nät

Doftar du morgonen i himlavalvet ännu, så tätt efter dunklet som inte vill lämna något hjärta du känner, det brinnande, flammande, bländande ljuset som omsluter allting annat, och döljer dina vänners gissel så att du inte kan hjälpa dem; känner du dess doft i luften, fläktande?

Att kämpa tappert för något så omöjligt att vinna, känns så ledsamt meningslöst, att vi lägger våra hopp efter förståelse åt sidan, till godo för pikar åt varandra

Men i kylan, alla glada miner, de ångestattacker som forcerar varenda försvar du satt upp, förnimmer du sömnen, den vaggande, lugnande, bedövande känslan som alltid håller dig vaken om nätterna?

Det kommer ingen räddning från de vattenytor som vi fallit inunder, så graciöst, klädda i frostiga andedräkter, och ett kall efter luft lämnas i obönhörlig tystnad, liksom orden, alla förlåt som bröt mark och förnyade sig över våra läppar, men aldrig nådde någons öron, fastfrusna i isarna som bäddat ned sig i våra undermeningar

Märker du tapperheten, hur den rinner ut ur berört skinn, så fort huden lämnat händerna fastbundna bakom sig, och verkligheten slutat tro på domnaden som religion, självmordstankarna som samlats bland hjältedåden vi alltid önskade att andra skulle uträtta åt oss, eftersom vi var alltför svaga för att bemöda oss med lika ädla storsintheter, för vi visste då och minns du än, hur det ändå inte fanns några andra än oss själva att rädda?

Du var mitt triumfkort som aldrig hann dras ur ärmen, det som gått itu och fastnat i tyget, rivande, skavande, och som lämnade mig ensam träffad av järnskrot&splitter, från ett hjärta som krossats under andras bördor, de ok vi höll i varandras händer, som om det skulle hjälpa att ge plåster på de öppna sår som dansade över huden

Tilllåter du samvetet att förtvina till förmån för kvalen, hägrande i periferin som döljer alla vackra färger i regnbågen som faller utom synhåll?

Jag är din hyrda baneman utan vapen, obetald för att bekämpa de oskyldiga åsikterna du satt mig som värn emot, nu när poänglösheten drivs av beslut jag inte har några tankar om, dina dömda fångar fängslade i sina egna drömmars bojor, som vi lött till tennsoldater inför ett krig mot de nätter som betvivlar varje morgondag

Är du värdig den eloge jag gav dig, tilldelad din förståelse bortom ord, som fyllde onda djup med mening&svar och grävde betydelse ur tomheten, alla gissel vars ärr du smekte till snö om våren, och lät töa bort i din omfamnings värme, hur du färglade alla gråskalor som jag betecknat mitt sinne i och därför alltid sade att jag inte hade några fina nyanser, men du svarade att jag bara inte var svart och vit som den skissade tigern i mitt block, min karikatyr av vigör och det mod jag aldrig tyckte mig besitta; kan du betitla dig som pionjär i mina djup, på hemlig jakt efter mina flydda lejonvrål?

Våra befästningar brister, och arméerna kommer, de som vill greppa våra olyckor och sätta dem i bur som förrädare, döma dem till döden trots att det är dem som håller oss vid liv (för vi sade alltid, att hellre ångest än tomhet, minns du?), hänga känslorna i snaror om våra halsar, och strypa surrealismen ur räddningen vi satt upp mot verkligheten som skaver i kanterna, som brast och rämnade, föll över oss i kaskader, dessa som nu hänger i ståltråd över borggården

och jag måste fråga dig, nu när frälsningen tar sina sista andetag, om du någonsin kände mig, som jag var och är och försökte lyckas bli, kände du denna svaga man som förgäves strävade efter något bättre än det som gavs, och som inte var nöjd med den lycka som alla tycktes betvivla att jag aldrig besatt, så jag måste veta, (kände du mig? kände du mig?), om någon befann sig under mina ytligheter, såg vad jag var, innan nacken nu knäcks i snaran,
så jag frågar,


kände du mig någonsin?




för
det känns inte så