Interiör, Ett litet rum, med svarta väggar, det står en stol sådär lite nonchalant lutad mot väggen där ett litet fönster emot natten utanför är.




Samtal: Vet du vad som kommer hända nu?



Nej, varför skulle jag veta något om det som ska komma.





Inte vet jag, man kan ju hoppas.




"tystnad"



Hoppas på vaddå?




vaddå?



Du sa att du hoppades att jag visste vad som skulle komma att hända, varför vill du veta något redan så uppenbart?



Personen slänger stolen i golvet och klättrar ut genom fönstret och landar hårt på marken. Natten håller andan och lukterna ifrån döden letar sig ned genom marken ned till trädens rötter och får de att sloka.

Personen håller handen över munnen och hukar sig, kräks över sina skor och ned på marken. Kommer in i köket och hämtar snabbt den lilla skålen med betor som står längst ned i skafferiet. Sedan rusar personen tillbaka, klättrar desperat och trevande in genom fönstret. Böjer sig fram och kräks ännu en gång.


Personen som varit kvar i rummet sitter ihopfälld på stolen i hörnet och gråter.


Vad gråter du för? flämtar personen



Jag trodde att du lämna mig, igen, och att du aldrig skulle komma tillbaka och då skulle jag alltid vara ensam, alltid.



Vi vet inte om det är så, det måste finnas fler som vi, fler som sitter inlåst och väntar på att...få gå ut genom en dörr utan att vara rädd för att trampa i ruttet kött.


Personen på stolen nickar uppgivet.



Och sedan att det skulle bli du och jag som hamnade här, du tycker inte om mig. jag tycker inte om dig, det har jag aldrig gjort.




Nej och jag har aldrig helt förstått varför.


De blir båda tysta och Personen med den lilla korgen mat tar en tugga av en gammal betan och lämnar sedan över den till den andre. De tuggar under tystnad, en fågel skriker till någonstans i natten och de håller båda andan.



Jag satt uppe inatt, kunde inte sova igen. Och i huvudet så lyssnade jag på all musik man kunde lyssna på innan elen försvann helt, innan natten blev en förbannelse, på tiden då den fortfarande erbjöd ett skydd för mig. Jag kom på mig själv med att längta, tråna efter den tiden, efter det som varit, det har jag förbjudit mig själv så länge nu och det har fungerat,,bra. Men inatt så slog den över mig och någonstans djupt inuti så kände jag igen en känsla jag inte känt på så satans länge, längtan efter beröring. Efter allt och alla som på något vis berörde mitt liv. Det är stört att man kan längta efter att någon ska komma och nypa en i rumpan bara så att man får slå till någon, bara för att känna något. Vet du, jag har aldrig ens kysst någon. Jag har aldrig gjort något farligt överhuvudtaget i mitt liv.



Personen tuggar ännu långsamt på betan.




Det här håller inte, vi kan inte stanna här länge till, vi måste ha mat, du.



Varför envisas du med att kalla mig för den, det, personen, du eller vad du brukar säga. varför kan du inte säga mitt namn?



Därför att jag har glömt bort vad du heter, jag har glömt bort vad du är, vem du är. Jag kan inte titta på dig på samma sätt som förut, kan inte tänka på, får inte tänka på dig alls. Alla bara dör, alla bara försvinner. Alla dessa det och den och duar. Men de försvinner snabbt ur mitt minne, det enda som finns kvar av dem är ett litet skavande märke, någonstans i det som kallades för hjärtat.


Så du tänker göra likadant med mig? Glömma mig om jag dör, se till att det är som att jag aldrig funnits , så att ditt lilla meningslösa liv ska kunna gå vidare utan risk för att saktas ned. Men ha då klart för dig att om det är så du känner så kan jag bege mig redan nu!


Personen går fram emot fönstret och tittar på den andre som sitter på golvet.

Mitt namn är Sophia.