Nu står jag här i ett hus av gud
där endast viskningar är tillåtna
fallet av tårar, och sorgens ljud.
Men jag ska prata väl och högt
för mammas mamma, mormor, var nittioåtta
och jag vill att hon ska höra min röst.
Mormor, när änglarna omfamna ditt bröst
och flög dig bort från en regnig höst
fann jag tröst i att det var på sommaren
då som minnena befrös
det är en tröst att se dig gå i ljuset.

När jag står här i detta heliga huset
känner jag att blodet är en aning fruset
trotts alla ljus som brinner här
så är det den kalla luften som bär
jag kramar detta pappret
och jag fryser om mina händer
jag förstår att i detta huset
är det sorgen som bestämmer
det finns ingen gudomlig hand på min axel
bara saknaden som mitt hjärta känner.

Mammas mamma, lilla mormor...
Jag vet att dagar som denna finns
dagen då änglarna kommer
jag vet också att dom alltid går
och utan befrågan tar dom med sig något
som utan chans till farväl lämnar en tår.
Men jag ska försöka att inte gråta mormor
jag ska stryka denna från min kind
och torka bort den från min hand
jag ska inte gråta nåt mer
jag ska tänka på tiden tillsammans
och önska återseende när jag ber...

Vila i frid, min kärlek är dig evig, mormor.