Det låter i mitt huvud
där jag ligger ensam under täcket
i mörkret

som om någon läser över mig
i starka ordalag
som en slags bön om hopp
för att den som är jag skall börja leva igen
efter att ha blivit levande begravd
i verkligheten
i ensamheten

det är hjärtslagen som hörs
orden som trippar fram i huvudet
är av den där rösten som inte kan tystas
den kallar på mig för att lyssna

ändå har den få saker att säga mig
jag inte hört den tala till mig om förut

pulsen verkar slå hårt i halsen
i handlederna och i bröstet
kanske är det samvetets röst
som manar jaget om nåd