…det är känslorna man skall använda sig av för att skapa... oavsett vad man sedan använder för kanaler att kanalisera känslorna i. musik, poesi, noveller, pamfletter, måleri, skulptur etc... när jag lärde mig att det handlade om känslor gav jag samtidigt upp tanken på att skapandet skulle handla om att målet var perfektion, dvs att måla tills man är nöjd med resultatet... det behövs inte, det är istället att ge känslorna utlopp som är det viktiga, först då kan jag bli nöjd med det jag skapar, perfektion är alldeles för energikrävande och ett bortkastat mål att sätta upp för sig, tänk på konsten eller på musiken, vem som helst kan lära sig med flitigt övande och ett hyggligt kom-i-håg att framföra stycken i musik och sång, rent tekniskt, mekaniskt... men det är först när känslorna spelar in och man kan ana ett alldeles eget unikt sound i framförandet som det kan tjusa och fängsla en tänkt publik... vykortskonst är ok på vykort men blir lätt träligt att se på varje dag... det är det personliga så att säga själsliga fingeravtrycket som sätter färg på skapandet, skapelsen... det är därför det är vägen som är målet... inte att nå fram, utan att sträva framåt, utvecklande sig själv för var dag och hela tiden vara öppen för nya intryck, att se det stora i det lilla och så vidare... att se de olika nyanserna i mossan på stenen, i ett lövs konturer och struktur, färgerna, mönstren, känna dess yta med handens fingrar och upptäcka glädjen i att tycka sig förstå sammanhang, det som nyfrälsta ordexvilibrister brukar kalla kontext...