Det känns för jävligt att i detta liv så som det fortfgår för jämnan, inte då och då kunna bara som ligga där på sofflocket, sitta i favoritfåtöljen, bli uppassad av någon för ändamålet utvald liten vän och bara vara

funderandes eller inte, dagdrömmandes eller bara låta sig susa in i en lättare slummer med fixerade avbrott av rop som
-Är det något jag kan göra för dig, snofsenofsen, hjärtat eller liknande tillmälen.
-Nu är det mat.
-Nu är det fika.
-Vill du ha posten nu eller senare? Jag lägger den på skrivbordet i biblioteket.

Kunna känna att okej, en stärkande promenad ned till kiorren skulle väl kunna bli av. Lämna in tipset, köpa kvällstidningen och kanske småprata litet med någon bekant om väder och vind. Just så där som livet i en tvserie eller film, fast utan tjafset och bråket, hoten och tjatet, påminnelserna och vanans makt.

Bohemen inom mig vill svära sig fri från plikterna, skyldigheterna och ibland även rättigheterna. Låt mig slötitta på dumburken lösandes något huvudbry eller världsproblemen i godan ro. Låt mig få leva ungkarlsliv som vore hemmet en trygg och lugn tillvaro på något pensionat på en semesterort.

Låt mig få bli ett spöke i andras vardag, en levande död som inte mera begär än att allt skall få förbli vid vad det är och bara få leva zombieliv utan krusiduller.