Jag saknar dig.
Saknar dig så jävla mycket...
Trodde att ensam var stark,
tror att jag fortfarande tror det.
Men kroppen skriker efter något mitt medvetande inte förstår
inte vill lyssna på.
För ensam är stark?
och då är jag starkast,
för ingen förstår mig,
ingen
och konstigt skulle det vara annars för jag låter ingen förstå mig.
Ilskan växer och det är mitt fel,
för jag låter ingen komma nära,
låter ingen förstå.
Det är märkligt utan dig,
ännu märkligare utan mig,
väldigt jobbigt faktiskt.
Jag saknar dig så jävla mycket
och på något sätt jag inte riktigt förstår, vet jag att du förstod mig,
fast jag inte ens förklarade för dig,
det behövdes inte
för vi var bästa vänner
bästa vänner utan ord...
och inte ens döden, eller rättare sagt avsaknaden av kropp, det levande livet,
kunde skilja oss åt för vi är ju tillsammans ändå... men inte på samma sätt...
den gången då våra olika världar inte utgjorde någon begränsning
då när våra ansikten möttes,
Jag är så glad och tacksam för den gången, för att vara med dig i mina drömmar är inte nog, men jag vet att vi har lättast att mötas där,
för jag är bara människa och allting snurrar för fort nu, håller på att oxidera fast det ända jag vill är att få fortsätta,
fortsätta där jag skulle vara.. på min väg, den som var till mig, mitt liv..
Vi fick iallafall ett fysiskt möte fast du nu bara är en själ...
men en själ är iförsig aldrig bara..
du satte din mule mot min panna, precis som du gjorde när jag bad dig att komma tillbaka,
sista gången,
sista stunden med dig i din kropp som är den enda jag vet om,
i detta livet.
Din kropp jag aldrig får igen...
det sägs att det materiella inte är viktigt och jag håller med, till viss del...
men jag saknar din kropp den var ju en sådan stor del av dig.

Vi människor är så mycket våra kroppar,
egentligen är det ju bara ett skal, vår chans att leva på jorden.

Allting snurrar för fort nu men de som ser på märker ingenting,
du ser mer fast du inte ens finns på jorden längre, eller är du här? vi kanske existerar parallelt, samtidigt här men i en annan atmosfär?
Jag vet att du förtvivlat försöker buffa mig framåt och jag lovar att göra mitt bästa de här nya året,
nu har du mitt ord och jag blir redan nervös över löftet men min vilja börjar komma tillbaka, börjar känna igen mig själv mer,
om än så lite men lite är tusen gånger bättre än inget...
dessutom har jag inget val, ska jag leva så måste jag klara det, det är mina ungdomsår.. fast jag förstår egentligen inte ålder, hur kan man vara en siffra, nej det är bara en samhällsstruktur, något vi gått på, precis som tiden, den existerara egentligen inte, det är bara vi som går...

Jag älskar dig, vet inte om du vet hur mycket du var för mig men du var mitt allt och det enda jag önskade var att du skulle må bra och äntligen gör du det..

Det är bara så konstigt nu när himmlen andas ensam mot marken.