Allt började när jag var åtta, Mamma och pappa bråkade som vanligt, Jag brydde mig inte så mycket för det hände varje dag nuförtiden. Men den här gången kunde jag inte gömma mig bakom den blå soffan i vardagsrummet, Jag brukar gå dit och drömma mig bort från allt. Jag hann inte ens sätta mig ner när jag känner hur pappa tar tag i mig och kastar ner mig mott golvet. Jag vill bara springa iväg men vågar inte, Varje liten kroppsdel skakade av rädsla. Det var första gången jag tyckte allt va mitt fel. Efter ett tag när Pappa stuckit ut för att dricka, så gick jag in till badrummet för att leta mammas sömntabletter men hittade inte dom. Jag hittade inte ens rakbladet som brukade ligga i badrum skåpet, Det var som det var borta. Jag antog att mamma hade gömt den för mig. Jag blev ganska arg på henne. Jag sprang ut från toan och möter på min mamma och
Plötsligt skriker jag VARFÖR! Ge mig det. Hon tittade på mig med en förvånad blick, jag sprang in i mitt rum och smällde igen dörren så allt på mina hyllor föll ner. Jag la mig i sängen och höll för öronen, var så rädd att mamma skulle komma in och skälla ut mig. Men det gjorde hon inte.


Nu är det ungefär 7år sen det hände. Men ingen har märkt, det enda jag gjorde var att gömma allt inom mig, tills jag var 10. Jag började skolka mer och ville aldrig prata med någon, och så fort frågade hur jag mådde så skrek jag bara till och gick vidare i den vita korridoren. Dom i min klass börja mobba mig när jag började gömma mig undan från alla. För mig fanns inte världen till. Jag gick bara runt i min egen värld. Jag började dricka och ta droger när jag var tretton år. Ibland kunde jag festa i flera dygn om jag ville. Ibland åkte jag till och med fast. Men det enda dom gjorde var att skicka hem mig. Men Mamma låg ofta i sängen och var helt borta. Så jag gick in i mitt rum och började lyssna på Lars Winnerbäck och skärde djupa strimlor på armen och lätt blodet sakta rinna ut. Smärtan var det skönaste jag fick. Att få se hur blodet försiktigt försöker komma ut från mig. Jag kunde inte leva utan att känna smärtan. Smärtan var till och med det viktigaste jag hade i mitt liv, tills jag träffade ängel i mitt liv. Han var den nya killen i klassen. Han va så söt med sina ljus blåa ögon och svarta spretiga hår. Jag ville veta vem han var men vågade inte, för jag trodde att han inte skulle tycka om mig. Men när han skulle sätta sig så satte han sig bredvid mig och log åt mitt håll. Önska att han skulle säga. Va söt du va. Jag var helt borta i mitt drömmande när jag plötsligt hör att lektionen var slut. När jag just stängt mitt skåp så känner jag hur någon tog tag i min arm, det var den vackra ängla pojken. Han hete Erik men i min värld var han ängla pojken. Han tittade på mig och log och frågade om jag ville fika med han. Jag kände hur det börja små heta till om mina kinder och sa ja gärna och små log lite. Han tittade tillbaka och sa va bra, trodde först att du skulle säga nej. Du är den första som vill va med mig. Jag tittade tillbaka och sa du är också den första som vill va med mig. Innerts inne visste jag att han var den första jag blivit kär i. Så fort han log åt mig så gick mitt hjärta snabbare. Vi gick hand i hand till caféet och det kändes så rätt. Sen minns jag inte så mycket mer av det. Jag satt mest i min värld och tittade på den vackra ängeln. När jag skulle hem så gav han mig en puss. Den satt kvar på mina läppar hela kvällen. Det enda jag ville vara att få va med honom igen. Få hålla hans varma hand och se hans underbara leende framför mig. Det enda jag ville vara att älska han och att han skulle älska mig. Helt plötsligt så börja jag tänka att allt det här bara är en dröm. Att allt kommer va borta, att jag kommer vara som förut. Att vara Ensam och kall. Plötsligt tar jag i det närmaste vassa föremål och trycker mot handleden. Hela jag börjar skaka och jag tappar den blodiga glasbiten och faller ihop på golvet och börjar gråta. Allt kändes så overkligt. Det enda jag ville vara att försvinna och slippa känna all smärta och ensamhet. Plötsligt öppnas dörren till mitt rum. Mamma står i dörr öppningen och börjar skrika på mig. Jag blundar och håller för öronen för att få slippa höra och se henne. Men helt plötsligt tog hon tag i mig och kastade in mig i vägen och säger
-Jävla unge, Lyssna på mig och bete dig inte som en idiot.
Jag skriker tillbaka att hon ska gå ut och lämna mig ifred, men hon lyssnar inte. Hon lyssnar aldrig på mig. Hon ser mig inte ens ibland. Plötsligt stängs dörren igen och jag känner mig lättnad. Men vågar ändå inte röra mig. Det är som jag sitter fast i golvet. Som om det vill att jag ska stanna kvar. Jag tittar på min blodiga handled och ser att såret torkat ihop, så jag tog upp den vassa glasbiten, och ger 3 djupa jack och låter det vackra blodet droppa ner till golvet. Sen kommer jag inte ihåg något mer. När jag vaknar ser jag att jag fortfarande ligger på golvet. Jag orkar inte sätta mig upp. Det är lördag och klockan var 09:00 så jag antog att Mamma fortfarande sov. Jag klev upp från golvet och känner hur hela jag börjar skaka. Jag gick långsamt till köket och satte igång vattenkokaren och tog fram en te påse och mjölkpaketet. Sen satte jag mig ner. Mamma kom in och såg glad ut. Antog att hon ville glömma det som hände igår. Men det kommer jag aldrig att göra. Hon slog mig alltid när hon mådde dåligt. Hon ville skylla allt på mig, och jag som var så dumt tänkte att det var mitt fel. Att om jag inte funnits till så skulle hon slippa må dåligt. Sen gick Mamma ut och jag tar upp telefonen för att ringa ängla pojken, bara för att få höra hans vackra röst men han var inte hemma. Han var hos hans pappa. Jag saknade verkligen hans röst och varma leende som lyste upp min tillvaro. Jag ville vara med han och vara lycklig. För utom honom kändes allt så tomt och overkligt. Jag vill drömma mig bort med den vackra ängeln. Jag ringde hem till hans mamma igen och frågade vars hans pappa bodde. Och då sa hon att hon kunde skjutsa dit mig. Jag blev otroligt glad. 10 minuter senare kom hon. Det tog ungefär en timma dit. Det var den längsta timmen någonsin. När vi var framme och jag klev ut ur bilen så möte jag hans underbara leende. Jag kramade om honom och var så lycklig. Kändes som tiden stod still tills när han plötsligt tog tag i min hand och gick in med mig tills hans rum. Det var så fint. Vi tittade på varandra och log. Vi gick närmare varandra och jag kände hur värmen spred sig inuti mig. Vi förde sakta våra läppar mott varandra och allt gick så snabbt. Jag kände mig så lycklig. Allt kändes så verkligt när jag var med han. Vi stod och kysstes i flera timmar, kändes som så. Plötsligt knakar det på dörren och hans pappa kommer in. Han tittar på oss en stund och säger.
– Det är mat om 10 minuter
och sen gick han ut. Vi började småskratta lite och han gav mig en puss på munnen och sa
- Du får gärna äta hos oss
Jag var rätt så hungrig så men vågade inte äta med han och hans pappa. Han log åt mig och drog mig tätt intill sig och pussade mig på pannan. Sen tog han tag i min hand och gick in till köket. Hans pappa gick och sa att han skulle låta oss va ensamma. Det kändes som en stor lättnat. Men jag tyckte om han för han var så himla snäll mot mig. Jag visste inte hur det var att ha en pappa. För min pappa lämnade mig när jag var åtta och ingen vet vars han är nu. Men jag bryr mig inte så mycket. Vi tog vars sin kopp med te och satte oss i soffan. Det var så mysig att bara vara nära han. Vi tittade på varandra då och då och jag fick en puss nästan varje gång. Det pirrade till så skönt i magen varje gång jag var nära han och kände hur hans hjärta slog. När vi skulle sova så låg jag vaken och tittade på han. Han var så fin. Jag var så lycklig. Ville väcka han men vågade inte så istället tittade jag på han tills jag somnade. På morgonen väckte ängla pojken mig och log. Han frågade om jag sovit bra. Jag sträckte på mig och gäspade och på nåt sätt mitt i allt sa jag ja jag tror det. Han skrattade till och sa va bra. Hans skratt fick mig verkligen att må bra. Jag skrattade och gav han en puss på munnen. Några minuter senare ringde Mamma mig. Hon lätt jätte orolig men när jag sa att jag var hos Erik, så blev hon glad. Hon sa att hon skulle hämta mig så jag fick lov att säga hur hon skulle köra för att komma hit. Ängla pojken tittade på mig och vi började kyssa varandra. Kändes som allt snurrade runt. Jag ville inte alls åka hem när Mamma kom men var tvungen. Men jag visste att vi skulle ses imorgon. På väg hem satt jag i min värld och tänkte på den vackra pojken. Mamma pratade med mig men jag orkade inte lyssna så hennes prat blev bara en massa mummel. Jag hörde bara några få ord men dom lätt så ointressanta så jag sket i att lyssna alls efter ett tag. Jag antog att hon märkte att jag inte lyssnade. För hon slutade prata med mig. När vi var hemma gick jag in i mitt rum och la mig på sängen jag längtade så mycket till imorgon, när jag får va med min älskade pojke och bara krama om honom. Jag var rätt konstig för ibland var jag lycklig och ibland inte. Så fort jag fick va med min söta pojke så mådde jag bra och lyssnade inte på någon annan än han men jag lyssnade aldrig på någon så det var bra med det. Eller ibland kunde jag lyssna på min Mamma men det hände inte så ofta. För jag försökte hålla mig undan från henne så ofta jag kunde. Kände mig rätt så dum men jag är en sån person. Men för henne är jag en skugga som inte finns. Hon bara ser mig men kan inte ta på mig eller något sånt. Sen så råkade jag somna fast jag inte märkte det men vaknade rätt tidigt av att någon skrek, jag flög upp ur sängen och skulle kolla vem det var. Det var Mamma hon satt i köket och slog huvudet mott frysdörren. Jag ville så gärna gå fram och trösta henne men vågade inte röra mig. Jag bara stod där och tittade. Efter ett tag märkte Mamma att jag stod där och hon sa inget hon bara tittade på mig med hennes vackra ögonen som jag tyckte om. Hon små log lite, Sen gick jag ut för att gå lite. Mina tårar började rinna ner för mina kinder och det kändes som dom aldrig skulle ta slut. Jag visste inte hur och vad jag skulle göra för att slippa det här. Ibland när jag gick så brukade jag gå förbi bron och kolla ner men idag gjorde jag inte det. Jag gick istället till Tobias. Det tog en stund innan han vaknade men efter ett tag så öppnade han fönstret. Han små log åt mig och sa där är du. Vi hade inte sätt varandra sen jag var 10. Jag saknade han jätte mycket men vågade aldrig säga det. Han va min Ängla vän som jag tyckte om. Det var han som fick mig att leva när jag var mindre. Vi gick in och tog en kopp te och satte hos vi bordet i köket och börja prata och allt jag sa allt va jag kände och han verkade förstå mig. Det gjorde han alltid. Sen efter en timma fick jag lov att gå för skolan började om några minuter. Innan jag gick sa han att jag gärna fick komma förbi lite oftare fast om jag skulle må bra. Jag log och sa ja det gör jag gärna och sen gick jag. Fast jag egentligen ville stanna kvar hos han. För skolan var det värsta som fanns för mig. Jag orkade aldrig göra läxorna och på lektionerna så drömde mig bort istället för at lyssna på vad lärarna sa. Jag tyckte bara att allt dom sa var så himla onödigt att kunna. Lärarna försökte få mig att göra saker men dom lyckades aldrig. Sen var dagarna så otroliga långa så man blev bara less så fort man kom in på skolan. Men idag så tyckte jag om mig själv. Jag tyckte att jag var söt idag. Jag hade min svarta korta kjol och korsett linne som jag snodde och mina randiga sockar och 20 håls kängorna. Mitt hår hade blivit blekt så det var inte lika svart längre. Men när jag kommit in på skolan så försökte jag hitta Erik. Efter någon minut så hittade jag han. Han stod som vanligt vid sitt skåp och väntade på mig. Han log och gav mig en puss på munnen och sa va söt du va idag. Fast du är alltid söt. Jag sa tack och det värmde till inuti mig och jag tog hans hand och vi gick vidare i den vita korridoren som var rätt så hemsk. Kändes som ett sjukhus när jag gick men som tur hade jag Erik vid min sida som betydde allt för mig. Jag behövde inte gömma mig längre och jag slapp alla frågor och alla viskningar från folk som va så himla jobbigt. Innan vi gick in till klass rummet så gav han mig en puss på munnen och viskade,
- Jag älskar dig min underbara Blomma
mitt hjärta slog dubbel slag och jag viskade tillbaka
- Jag älskar dig med min underbara vackra ängel
han log åt mig och sa du är den vackraste ängeln av oss två. Jag små log och rodnade till lite och kände hur allt bara försvann, att jag kom till min underbara värld istället och mådde bra. Under hela lektionen hörde jag inte ett endaste ord. För jag satt och drömde om min söta ängel. Han märkte nog aldrig att jag var borta för han fick lov att prata med läraren. Men när han kom tillbaka så kändes det som det var nåt som var fel. Han var så tyst när han satte sig ner. Han log inte mott mig, han tittade inte ens åt mitt hål. Hela min värld höll på att rasa ihop just det ögonblicket. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för han verkade så frånvarande. Jag kände mig osynlig igen och det gjorde så ont. När vi slutade så sa han att han skulle fara iväg och han hade bråttom men skulle ringa mig när han kom hem. Jag visste inte vad han skulle göra men jag trodde på han. När jag kom hem så var inte Mamma hemma så jag gick in till mitt rum. Jag orkade inte äta nåt, jag hade inte ätit nåt på 3 dygn nu. Jag tyckte jag var för tjock så jag ville banta och bli vacker och smal. Ingen hade märkt nåt än som tur. Min mamma brydde sig inte om jag åt eller inte. Hon lagade sällan mat och jag hatade att laga mat. Det var det värsta jag visste. När jag kom in till mitt rum satte jag igång green Day och Hede på hög volym och la mig i sängen och blundade och försökte tänka på något annat. Men det gick inte för så fort jag blundade såg jag hur orolig min ängla pojke såg ut. Plötsligt ringer dig och jag hoppar upp från sängen. Det är Erik och han lätt jätte orolig och man märkte att nåt hemskt hänt. Han sa att hans pappa fått hjärtattack och ligger på sjukhuset. Och att han skulle va där ett tag men jag fick gärna ringa. Efter han lagt på så föll jag ihop på golvet och kände hur tårarna försökte komma ut men jag ville inte gråta. Jag hatade att gråta. Jag började göra det när jag var 12 eller 13. Men jag kunde inte hålla inne dom. Jag kunde aldrig hålla dom inne. Men det konstiga var att jag inte visste ens varför jag grät ibland. Tre` Cool underbara röst rös genom hela kroppen på mig. Jag mådde ganska bra när jag lyssnade på dom. I somras hade jag varit på många konserter och sätt han. Han var så söt och hans underbara låtar. Jag börja tänka att det kommer nog lösa sig på något sätt. Det måste det göra i alla fall. Annars kommer jag aldrig klara av att leva. Tänk att få leva i sin egen värld. Men det är nog det svåraste man kan göra. Men mitt mål i mitt liv är att leva i min egna värld och slippa känna allt som jag känner. Att slippa känna mig dålig och jag finns ändå inte för en del. En del är jag ju bara en skugga för. Plötsligt stängs dörren igen men jag orkar inte kolla vem som kom. Jag antog det var mamma för hon slog alltid igen dörren så hårt så nästan hela mitt rum skakade till. Sen blev det alldeles tyst. Hon brukade i vanliga fall gå in i mitt rum och kolla till mig men idag gjorde hon inte det. Jag antog att hon inte orkade kolla till mig idag. Hon bryr sig inte om mig men på nått sätt vill hon se om jag mår bra. Jag kommer nog aldrig förstå varför men man förstår sig sällan på saker som är mystiska. Men ändå Hede jag örat mott dörren för att höra om hon kom. Men det var alldeles tyst. Det enda jag hörde var mina egna djupa andetag. Jag kände mig så nervös men jag förstod inte varför. Plötsligt bröts tystnaden av min mobil. Jag orkade inte svara eller kolla vem det var. Jag ville vara ensam och tänka lite. Jag ställde mig upp för lägga in Lars Winnerbäck skivan i cd spelaren, men de tog ett tag innan jag hittade skivan. Men när jag hittade den la jag mig i sängen och blundade. Jag låg och undrade vem som ringde mig, och vad den ville mig egentligen. Tänk om det var något viktigt eller det kunde lika gärna va någon som ringt fel. Jag låg i sängen hela helgen och lyssnade på Lars Winnerbäck och drack te. Ibland tog jag kniven och rispade in några märken på min arm.

På måndag var Erik på skolan. Men han var så tyst. Jag kände mig så ensam fast jag var med han. Det enda jag ville var att försvinna från världen det ögonblicket. När vi skulle äta drog han in mig på toan. Han tittade på mig och började gråta. Jag ville gå fram och krama om honom, Men kunde inte. Det kändes som fötterna satt fast i golvet
Mitt i allt säger han helt plötsligt
- Min pappa dog igår. Han föll ihop på golvet, Jag satte mig ner för att krama om honom. Men han slog till mig så jag flög in i vägen. Jag började gråta. Allt rasade ihop för mig. Jag ställde mig upp och sprang ut från toaletten. Han stoppade inte mig, han sa inte ens förlåt. När jag kom ut från skolan visste jag inte vad jag skulle göra. Sen så ringde jag tobias. Han sa att jag skulle komma. Jag sprang dit så fort jag kunde. Så när jag kom in till han så andades jag djupa andetag. Tobias stod i hallen och små log åt mig. Jag sprang fram till han och kramade om honom och lätt tårarna rinna ner för min kind. Han pussade mig på kinden och sa
- Det kommer ordna sig ska du se.
- Jo det måste det. Annars orkar jag inte leva.
Vi stod och tittade på varandra lite. Helt plötsligt ringde min mobil. Det var Erik. Han skulle fara till hans pappas begravning. Men han skulle ringa mig så fort han var framme. Jag sa inte så mycket. Sen när jag la på kände jag mig orolig. Men jag visste inte varför. Det kändes som nåt skulle hända, men jag visste inte vad.

Senare på kvällen satt jag och väntade på att min ängel skulle ringa mig. Men han ringde inte. Så jag råkade somna men vaknade av att min mobil ringde. Det var Eriks mormor. Hon lätt jätte orolig. Hon frågade om jag hade hört nåt från Erik. När jag lagt på kände jag hur tårarna börja rinna ner för mina kinder. Jag tog upp telefonen igen och ringde till Eriks mobile. Men det var inte han som svarade. Det var en ung tjej. Jag ville lägga på. Men så frågade hon
- Är det du som är felicia?
Jag började andas fort men samtidigt tungt
- Ja det är jag
- Va bra, jag har sökt dig.
Jag tänkte efter lite för jag hade ingen aning om vem det var. Hon ville träffa mig på café station som låg mitt i stan. Vi skulle träffas 13:00 så jag tog cykeln och började cykla ner till stan. När jag var framme märkte jag att klockan bara var 12:30 så jag gick runt på stan en stund. Jag tänkte på vad den där tjejen ville mig. För hon ville inte ta det via telefonen. Jag tvär kollade på klockan och märkte att jag skulle vara på caféet om 5 minuter. När jag kom gick en tjej emot mig. Jag visste inte vem det var förrän hon sa
- Är det du som är felicia
Jag små log lite och sa
- Ja det är jag.
- Va bra, Vi sätter oss där borta.
Hon pekade mot en soffa. Vi gick dit och satte oss ner. Hon tittade på mig och såg ledsen ut. Jag visste att det hade hänt nåt. Jag slutade le och tittade ner mott golvet. Hon började prata och helt plötsligt hör jag hon säga att min ängla pojke hade dött. Jag började skrika att det inte var sant. Att hon ljög för mig. Jag föll ihop på golvet och kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Hon satte sig bredvid mig. Men jag ville att hon skulle låta mig vara ensam. Jag ställde mig upp och sprang iväg. När jag kom ut så mötte jag Tobias. Men jag bara sprang förbi han. Men jag märkte aldrig att han sprang efter mig. Jag föll ihop på marken. Jag kände hur någon tog tag i mig så jag började skrika att hon skulle släppa mig. Jag trodde det var tjejen från cafeet. Men när jag vände mig om såg jag tobias underbara leende. Jag kramade om honom och ville bara försvinna. Han tittade på mig och frågade vad det var.
jag tittade tillbaka och sa
- Min vackra ängla pojke är borta
Han tittade på mig med en förvånad blick och sa
- Vadå borta?
Jag skrek ut
- Han är död. Gud tog tillbaka sin vackra ängel.
Han tryckte mig tätt intill sig och viskade
- Det kommer att ordna sig ska du se
- Nej, Nej inte utan min ängla pojke
Jag skrek det om och om igen. Tills jag nästan tappade rösten.
Jag kände mina djupa andetag. Det lätt som jag försökte få luft. Det började små regna så han tog tag i min hand och sprang iväg med mig till han. När vi kom in började det spöregna ute. Vi tittade på varandra och samtidigt sa vi. Vilken tur vi hade. Vi började skratta lite. Sen tog han tag i min hand och drog in mig till köket och tog fram två koppar. Han satte igång vattenkokaren, Vi satte os vid köksbänken och började prata om allt mellan himmel och jord. När teet var klart så tog vi varsin kopp och satte oss i hans rum. Vi ställde undan kopparna och satte oss i hans säng. Han pussade mig på munnen. Men jag drog mig undan. Han tittade på mig och sa
- Oj förlåt, det var inte meningen
- Det gör inget. Jag gillar dig men jag vet inte på vilket sätt.
Jag satte mig bredvid han igen och lutade min panna emot hans axel. Han pussade mig på kinden och sa
- Jag älskar dig
jag drog mig undan och tittade på han en stund. För det kändes alldeles overkligt. Hur kunde han älska mig. Hur?
Han tittade tillbaka på mig och viskade tyst
- förlåt mig. Förlåt för det jag sa
- nej det gör inte sa jag tyst tillbaka
- Jag blev bara lite rädd
vi tittade på varandra en lång stund utan att säga ett endaste ord till varandra tills tystnaden bröts av min mobil. Det var morsan, hon ville att jag skulle åka hem. Efter jag la på så kramade jag om tobias och sa
- Jag måste tyvärr gå men ring mig ikväll
han små log lite och sa
- Ja det gör jag gärna
Jag pussade han på munnen och sa,
- Jag älskar dig med
och sen gick jag. När jag kom in till mig så började mamma skrika på mig. Hon sa allt som kunde finnas som var om mig
- Jävla unge, vet du hur mkt du förstör mitt liv, Du borde fan inte bo här. Du är inte värd att bo här.
jag satte mig på golvet och kände hur tårarna rann för mina kinder. Plötsligt tog mamma tag i mig och drog ut mig till bilen och sa.
- Nu ska vi till pub och säga allt som är fel med det
Jag skrek tillbaka så jag knappt kunde andas
- DET ÄR FAN INGET FEL MED MIG
- Jaha, så märkena på dina armar är bara en inbillning då
Jag tittade på henne en stund med en förvånad blick
- men hur har du kunnat sätt mina märken, Hur? Sluta lägga dig i mitt liv nu. Jag klarar mig faktiskt själv
Hon små skrattade lite hånfullt åt mig och sa
- Jaha jag ser verkligen det. Du kan inte ens ta vara på din egna kropp ens. Hon stannade bilen och sa
- jaha så är vi framme. Jag tittade på henne och frågade varför vi var här. Hon log åt mig och sa
- Nu ska vi fixa till dit liv min underbara vän. Äntligen ska jag få slippa dig, få slippa se dig varje morgon. Nu ska du sluta förstöra mitt liv som du har gjort i 17 år nu.
Jag tittade på henne och små grätt lite och sa
- jag förstört dit liv, jag har inte ens funnits för dig. Du har ju inte ens sätt mig. Hur kan jag förstört dit liv då.
- Nej nu ska vi gå in både du och jag
hon tog tag i min arm och gick in med mig till det läskiga stället. Jag ville inte in och det visste hon om. Jag höll hårt i hennes arm och kände hur mitt hjärta började slå snabbare och snabbare ju närmare vi kom. När vi kom in fick vi sitta i ett väntrum en stund. Det fann så många olika människor där. Det var så läskigt att se alla vackra små änglar som snart inte skulle få va det längre. Plötsligt kom en tant in och sa att jag och mamma skulle komma. Vi satte oss i ett litet rum. Hon små log åt mig och frågade min mamma en massa saker och helt plötsligt hör jag hur min egna mamma säger.
- Jag vill inte ha henne längre. Hon förstör mitt liv, jag klarar inte utav henne längre. Känns som jag mår dåligt för hon bor i samma hus som jag
hon tittade på henne med en blick som ungefär hon förstod, hon sa med en ynkligt och äcklig röst som rös till inne i mig
- Jaa jag förstör dig min vän, ungdomar kan va rätt jobbiga ibland. Hon tittade på mig och sa
- Ja hur känner du då min vän
jag satt alldeles tyst för jag kände inget, jag ville inte känna nåt. Hon små log och skrattade till lite som jag verkligen hatade och sa
- Men du måste ju känna nånting min lilla vän
jag skrek ut allt va jag kunde
- Jag KÄNNER fan Ingeting okej och jag är inte din jävla lilla vän och jag vill ut härifrån nu på en endaste gång. Jag tänker inte sitta här och ta emot all skit som ni säger om mig.
Hon tittade på mig med en sur och arg blick och sa
- Du talar inte med mig med den där tonen
- Det gör jag fan visst, du ska inte sitta här och säga va jag får och inte får
hon skrek plötsligt till och sa med en bitter röst
- UT, Ut här ifrån nu på en endaste gång.
Jag skrek tillbaka allt vad jag kunde
- Ja jag går gärna, jag tänker fan inte sitta här en endaste minut till och lyssna på er.
När min Mamma kom ut från rummet så gav hon mig en liten blick och gick ut. Jag följde inte efter för jag antog att hon inte ville det. 10 minuter senare kom den där jäkliga jobbiga tanten ut och sa att jag skulle följa med henne. Jag sa inte emot för jag orkade inte bry mig längre. Det kändes som allt bara rasade ihop och jag kunde inte stoppa det heller. När vi hade åkt en stund i hennes bil så kom vi fram till en konstig byggnad. På skylten stod det ”Välkommen till blåbäret” jag visste inte alls vart vi var och vad som skulle hända med mig. När vi kom in möttes vi har en liten small och liten tjej som så helt borta hon. Hon tittade på mig och log lite och sprang sen iväg. Vi kom in i ett litet och vit rum. Hon tittade på mig och sa lite tyst
- ja det här är dit rum, jag hoppas du ska trivas
sen gick hon ut. Jag la mig i sängen och kände hur tårarna rann ner för min kind. Jag ville verkligen inte va här. Jag somnade sen om efter ett tag men vaknade av att min mobil ringde. Det var Tobias. Han undrade hur det var med mig men jag svarade inte utan jag satt bara tyst som ett lamm och försökte få ut ord men det kom inga alls. Han frågade sen var jag var och jag sa tyst med en darrande röst
- På blåbäret. Nåt läskigt hus
- Varför är du där för? Vem har skickat dit det
- Min mamma skickade hit mig för hon orkade inte med mig längre, hon vet att jag skär mig och sånt.
Han blev alldeles tyst och sa
- Ska jag komma och hämta dig
- Nej gör det inte, jag orkar inte med något längre, jag bryr mig inte om det här stället. Jag tänker inte LEVA längre.
Han började gråta och sa
- Nej du ska leva, du ska inte dö, jag skulle aldrig klara av det
Jag sa tillbaka med en ganska så hög röst
- Du vet ingenting om mig, du bestämmer inte över mig. Visst du skulle må bra om jag levde men jag skulle aldrig må bra av att leva. Det här handlar inte om dig. Det här handlar om mig och mitt liv. Och om jag inte vill leva så vill jag inte
- Ja visst men jag tycker du ska sluta tänka på dig själv hela tiden.
– Jag tänker på mig själv, vem fan här tänker på sig själv.
Efter jag sa det så la jag på och stängde av mobilen. Jag orkade inte sitta och lyssna på han just nu. Han sa ändå inget viktigt. Sen så somnade jag ihop. Jag vaknade av att solen lyste in, rakt i mina ögon, jag orkade inte kliva upp så jag låg kvar i sängen och kände mig helt borta.
Jag tittade på min arm som var alldeles blodig, Tröjan hade fastnad lite men jag orkade inte bry mig. Jag skulle kunna ligga här i flera timmar utan att äta eller ens röra mig. För mitt liv finns inte längre. Jag är en fallen ängel. Dom rycker bort en fjäder varje dag från mina vingar. Fast jag försöker stoppa dom. Men allt känns så lönlöst. Jag kunde lika gärna vara död nu och slippa känna all smärta jag kände varje dag.

Jag gick ut för att ta en kopp te. Men blev stoppad i hallen av den smala och läskiga tjejen som jag såg första dagen jag kom. Jag hade inte sätt henne på en månad för jag hade suttit på mitt rum så länge. Hon tittade på mig och små log lite och sträckte fram handen och sa
- Mii i it na aamn ääää r LOVE
jag tittade tillbaka och sa
- Mitt namn är Felicia
Sen gick hon iväg eller det såg ut som hon sprang. När jag kom in till köket så satte jag igång vattenkokaren och tog fram en blå kopp från skåpet. Jag önskade så mycket att Tobias kunde ha varit här och hållit om mig. Jag tyckte så mkt om honom så det gick inte beskriva med ord.
Men det kändes som allt bara hade gått fel och att han hade säkert hittat en annan. Efter jag druckit upp teet så sprang jag in på mitt rum och ringde Tobias. Han lätt så glad när han hörde det var jag. Det kändes så bra att någon i alla fall tyckte om mig. När jag sa att jag skulle rymma till han så blev han alldeles tyst. Och helt plötsligt lade han på. Jag förstod ingenting, ville inte han att jag skulle komma heller. Jag satte mig i sängen och kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag förstod att han hade hittat en annan. Att han inte ville ha mig längre. Jag var inte älskad av han längre. Jag tog tag i en penna och skrev allt va jag kände till Tobias. Jag ville skicka det men ändå inte.


                            Hej sötaste!

Jag vet att det gått ett tag sen vi träffades men jag ville bara säga att du betyder allt för mig. Jag saknar dit leende som värmde mig och din mjuka famn som jag älskade. Jag minns våra små stunder vi satt och drack te. Jag är ledsen att jag fick lov att fara hem den där dagen. Jag ville verkligen säga hur mkt jag älskar dig. Jag skulle vilja sjunga den vackraste låten för dig. min istället skriver jag en bit hur den åt dig
”Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här Säg att du inom dig bär bara kärlekens röst
Och jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr. Det är låten jag sitter och lyssnar på varenda dag. Och jag tänker på dig hela tiden så det gör att få veta att du hittat en annan om du nu har gjort det. Varför la du på när jag ringde?
Det finns så många frågor så det skulle inte ens få plats på papper. Jag älskar dig och vill va med dig nu och för alltid.

Mvh: Felicia Jonsson



 Jag satt i mitt rum i flera dagar och väntade på att han skulle skriva tillbaka. Han kanske inte ens läst det. Han kanske bara kastade bort det för han inte ville veta av mig. Jag gjorde små jack i armen då och då och lyssnade på ”öppna din dör” så jag nästan blev less på den. Helt plötsligt en dag så kom en in som jobbade där och sa att jag hade ett brev. Jag blev så lycklig så jag hoppade upp från sängen och gick ut från mitt rum och alla utanför såg på mig för ingen av dem hade sätt mig skratta. När jag sprang in till mitt rum igen så öppnade jag och läste tyst för mig själv och jag kände att jag verkligen hade haft fel.


                          [K]Hej Felicia!

Jag visste inte om det här men jag älskar dig otroligt mycket också och vill också vara med dig. Jag skulle kunna ge upp allt för att få dig för mig själv. Du är väl 18 snart? Jag vill så gärna att du rymmer hit. Jag la inte på när du ringde. Mitt batteri tog slut på mobilen och glömde bort att ringa upp sen. Om du undrar om jag inte har ringt är det för jag varit borta men jag har tänkt på det varenda liten sekund som gått. Jag har inte skaffat en ny. Den enda som jag vill vara med är dig och det vet du om. Jag ringer dig sen i veckan.


Mvh: Tobias Löfgren


Jag la mig i sängen och mådde så himla bra. Jag skulle rymma till Tobias och slippa det här helvetet.


Jag sprang ut för jag ville verkligen härifrån men så kom den lilla flickan som följde efter mig hela tiden. Hon sa inget, hon tittade bara på mig som om hon visste vad jag skulle göra. Jag föll ihop på golvet och känner att hon kramar om mig. Men jag knuffade undan och skrek
- Låt mig va
Och sprang tillbaka till mitt rum och la mig på sängen och kände hur tårarna rann ner för kinderna. och tänkte tyst för mig själv \"Varför\".
Varför måste jag gråta, Varför måste jag må dåligt. jag satte mit upp och kände att jag var hungrig men jag ville inte gå ut dit. jag ville va ifred, Jag la mig på sidan och höll mig på magen och blundade.
Den kvällen drömde jag om min Ängla pojke, Att han kom tillbaka för att hämta mig. Att vi hamnade i en värld där alla var lyckliga och där han och jag var tillsammans förevigt. Men vaknade av att det knackade på dörren, ville inte vakna, ville sova förevigt. Lämna hela världen bakom mig. Och bo hos min ängla pojke.