Jag gick i fyran. Vi gick i fyran och vi hade en ny vikarie varje månad, men det tänkte väll inte jag så mycket på då. När vårterminen tog fart så fångade vi upp Matteus någonstans på vägen, våran nya vikarie. Vi tittade på honom med dom där lömska små ögonen, undrandes vad han hade att erbjuda oss. Han skulle väll hålla i någon månad- max.

Så började han skriva på tavlan. Jag minns inte exakt vad han skrev, och nu när jag tänker efter så minns jag inget alls, men det var något i det som fick oss att respektera honom. Vi hade massor av roliga lektioner ihop. Klippa, klistra, räkna och skriva. Ibland kunde vi bara prata, han var bra på det där.

Vårterminen tog slut lite fortare än vanligt, och det var skolavslutning. Vi skulle inte få ha Matteus mer. När vi satt där i klassrummet med bänkarna i en fyrkant, så stod han i mitten med något runt och rosa. Det där rosa som vi i veckor innan varit oss upp över öronen nyfikna på, men Matteus sa alltid ”Ni får vänta, en dag ska jag berätta.”. Vi listade egentligen ut ganska fort att det var en fickspegel, men vad var det som var så speciellt?

Nu är vi tillbaka i klassrummet, och Matteus tar äntligen upp den rosa spegeln. Han öppnar den och ger den till killen i hörnet. ”Låt den gå runt, och kolla er noggrant i den.”. Alla gjorde som han sade, men vadå? Jag har ju sett mig själv i spegeln förut. Matteus sade ’Vad är det ni ser?’
Enkelt, oss själva. Svarade ju alla, för det var ju faktiskt vad vi såg.

"Nej, titta och tänk efter. Spegelbilden visar en människa, en bild & ett skal. Det är inte ni i spegeln. Det är ni som tittar på bilden, bilden av en människa, inte bilden av er. Erat riktiga jag finns där inne."

Sade han och pekade på huvudet.

Ni finns här inne.

Hur kunde det bli såhär?