En gång försökte jag skriva en dikt om lycka. Jag var nog nio år och poesi var lika med julrim. Det gick åt helvete redan då. Happyhappyhappy. Född in i ironi konstaterade jag att glädje är världens sämsta källa till litteratur. Nietzsche låg säkert och gnuggade händerna av förtjusning.

En pubertet och en livstid senare vet jag inte om så mycket mer har hänt. Min backspacetangent har börjat gnissla på grund av för ihärdigt tryckande. Den är helt utsliten, poor thing. Det yttersta beviset på självkritik. Gnisselgnisselgnissel. Ändå fortsätter jag.

Jag kollar på dig. Du verkar kunna allt. Det skrev jag också en dikt om, bara för att några dagar senare höra Per Gessle framföra den på radion. Brände upp den och undrade hur lång tid det tar att ta sitt liv med en smörkniv.

Är det för mycket begärt att bara vara människa bredvid dig?