Jag snubblade på mattan

och trampade på kattan

nu ligger jag i hallen med

ett brutet ben, för attan.

Snabbt ger jag upp försöket

att släpa mig mot köket

och klämmer fram en tår av ömkan

för det gamla öket

som valt att vända staden

sin rygg för att få ha den

imaginära glädje som herr Taube

besjunger i balladen

om Malö och om Smögen.

Då lastade jag drögen

med alla dessa drycker

som jag numera tycker

ger livet must och sälta.

Att dessa kunde välta

min trinda kropp i hallen

det fick jag ej i skallen.

Nu gråter jag och bönar

och lovar: "Jag belönar

den som först kommer fram

med en ansenlig dram!"

Å fan, där kom min käring!

Hon kräver annan näring

och säger "Ligg du kvar!"

Nå, den som spar han har!