jag hade plöjt dig

som en svart glänsande åker

så många gånger

och lämnat min säd i dig

när jag upptäckte att ingenting växte

att fåglarna flög förbi

att det inuti dig fanns

ett hål som var större

än alla universums rymder

det var ett svindlande

skräckfyllt ögonblick

min kärlek skulle aldrig räcka till

det tomma skulle alltid

vilja ha mera

mera vatten - mera säd

mera värme - mera sol

men aldrig kunna ge tillbaka

om än så den sköraste blomma