Ikväll var jag med om en situation man oftast ser på film. Och på ett sätt känns detta som det också eftersom jag fortfarande var en åskådare...

Satt på en nattbuss från Sthlm (888:an) hem till Örebro. Ganska lite folk i bussen, lugnt och skönt förutom tjejen på sätet brevids konstant ringande mobiltelefon på volym 100. Letade efter den perfekta ställningen att sitta och sova på, och när jag äntligen hittade den dunkade mannen snett framför mig ner sitt säte i knät på mig. Lade märke till människorna framför mig då. Mannen verkade vara bulgar eller liknande, kvinnan på sätet framför mig var en blond ryska i 45-års åldern. Mannen kunde en del svenska, men ingen ryska. Kvinnan försökte göra sig förstådd med händerna och papper och penna. Min övertrötthet höll mig vaken innan jag efter en timme lyckades att slumra lite.

Plötsligt ringer ryskans telefon. Jag vaknar och suckar lite. Lyssnar på hennes ryska. Hon låter upprörd, som om personen på andra sidan linjen säger något hon inte vill höra. Hon lägger på.

Tittar på henne via fönstret, hon håller ena handen mot ansiktet. Hon börjar slå ett nummer. Inbillar mig att jag hör henne snyfta. Lyssnar nyfiket.

Hon pratar mindre upprört, men rösten är skör, och ena handen stannar vid ansiktet. Hon snyftar, nu är jag säker. Hon låter frågande, som om hon undrar vad som har hänt.

Hon lägger på. Ringer. Lägger på. Mannen brevid börjar förstå att något är galet, men kvinnan håller honom utanför. Hon river och sliter i sin väska. Ett samtal till. Det låter lite bättre nu, som om hon kommer överens med någon om något. Lägger på. Nu gråter hon, mycket men så lugnt och tyst, som om energin sinat. Mannen försöker på ett fummligt sätt ta reda på vad hon är ledsen över.

Hon tar sig samman, sträcker på sig. Via fönstret som bildat spegel ser jag hur hon lyfter armen.

Hon drar fingret längs handleden.

Gesten ger henne mera att gråta, och hon begraver ansiktet i båda händerna. Mannen säger på svenska att han förstår, men jag hör i hans ton att han bara inbillar sig det. Telefonen ringer. Nu är ryskan snabbare att svara än förut, som om hon väntar på den sista rapporten.

Hon slår sin hand i knät. Hennes kroppsspråk skriker panik. Hon har redan lagt på, och nu vaggar hon fram och tillbaka, smärtan vecklar ihop henne nästan till fosterställning. Hon gråter. Utan censur.

Hon vill ta sig förbi mannen, som gör tafatta försök att förstå och trösta. Ryskan klämmer sig ut i mittgången och staplar sig framåt i bussen. Hör inte vad hon säger till chauffören, men jag förstår. Hon vill inte sitta på nattbuss 888 på väg till Oslo. Hon vill vara med den som inte tyckte livet var värt att leva, någon hon älskar.

Mannen lutar sig ut i mittgången och tittar på henne, som om han inte förstår alls. Han ropar på henne. Natasha. Natasha heter hon. Hon är mamma.

När hon kommit tillbaka och satt sig igen, lika ledsen, så gör hon ett sista försök att få mannen att förstå henne. Först pratar hon, men det går inte fram. Hon använder sig av blocket och ritar något. Mannen gissar flera gånger. Hon skakar på huvudet. Tillslut säger han ”son”, och då bara släpper hon blocket och lutar sig förtvivlat bakåt och gråter. ”Din son?” frågar han igen.

Jag bara koncentrerar mig på att inte gråta själv. Vill ge henne en kram, tröst som står över alla verbala språk. Så stannar plötsligt bussen i Örebro, och jag måste kliva av.

Fattar inte riktigt ännu vad jag varit med om, är så otroligt trött. Kanske var det filmiskt, eller bara vardag. Får läsa detta imorgon och känna efter. Nu är det som om hela själen är stentvättad.