Alldeles färska var solstrålarna som
träffade mig när jag mitt i min farthållssäkra
hastighet for fram på riksvägen.
En livsvän skulle besökas och det var
då tankarna var ägnade henne som
bilen sakta men säkert tog kurvan över sagån.

Där vägräcket tog slut fastnade tiden.
Ur en svart tunn topp stack ansiktet med
dessa rödgråtna ögon fram.
Med knäna böjda och ryggen mot vägen
sittandes på huk möttes en ung kvinnas
och min blick.

Förbi for jag.

Klockan hade aldrig slagit sju den
lördagsmorgonen.

Frågorna kommer alltid finnas i mig.

Varför denna sorg?

Varför, då tiden ändå hade fastnat,
stannade jag inte?